Låt monstret dansa reggaeton
Jenni Kiveläs Kleine Monster är inte banbrytande i sin feminism. Föreställningens styrka är den skeva kroppslighet som gör entré i ett oförglömligt reggaetonnummer.
DANS
Kleine Monster Koncept, regi, koreografi: Jenni Kivelä. Dramaturgi: Eira Virekoski. Ljud: Johanna Storm. Ljus: Pekka Pitkänen. Dräkter: Karoliina Koiso-Kanttila. Scenografi: arbetsgruppen. Text: Jenni Kivelä, arbetsgruppen. På scenen: Niina Hosiasluoma, Jonna Eiskonen, Kristiina Viiala, Soile Voima. Zodiaks premiär i Pannhallen i Kabelfabriken 21.1.
Flottigt hår, elektriskt spretande av mjukisdjurens syntetiska pälsar som gnuggats mot det. Ur drivor av leksaker kliver fyra kvinnor fram och iscensätter olika femininiteter på Pannhallens chockrosa scen.
Jenni Kiveläs Kleine Monster undersöker monstret i kvinnan, den i offentligheten mindre exponerade sidan, med allt från omåttligt begär, aggressioner till molande skuldkänslor. Monstret sviker, bedrar och matar sina barn med halvfabrikat.
Föreställningen är gurlesk med en estetik som blandar äckel och gullighet med feministisk och queer teori. Det är emellertid inga banbrytande feministiska tankegångar som presenteras i Kleine Monster, ibland är texten tvärtom snudd på banal, i stil med ”det är okej att äta choklad, fantisera om farligt sex och vara en dålig mamma”. Texterna är heller inte så vasst formulerade, ibland snarare allmänna och förklarande, vilket gör att de inte riktigt lyckas stinga till.
När de bekanta skuldkänslorna ska vädras önskar jag faktiskt man körde hårdare på aggressiviteten, öste mer ur skådespelaren Niina Hosiasluomas vrede som hon så träffsäkert och humoristiskt tar fram med miner och små gester, bland annat ett irriterat höttande pekfinger.
Rosa grotesk
Scenbilden, med de färggranna leksaksdjuren och gestalterna i sina rosa kläder, är läcker. Och visst skymtar också inspirationskällan fram, konstnären Stiina Saaristos groteska kvinnor, som särskilt tydligt förkroppsligas i Hosiasluomas gestaltning.
Men flickan som klår upp sitt gosedjur och kvinnor med lösmustascher har nästan blivit klichéer i populärkulturen och förlorar därmed sin effekt på scenen. Kiveläs koreografi känns heller inte alla gånger nydanande.
Bäst är de spännande, skruvade typerna som odlas på scenen genom ett starkt skådespelararbete. Kristiina Viialas sköra och samtidigt kaxiga superhjälte med tovig svart peruk är utan tvekan kvällens stjärna. Scenen där den skeva gestalten ska dansa reggaeton (en blandning av reggae och latinamerikanska musikstilar) är oförglömlig. Vanligtvis är dansen en hyllning till ett slags traditionell kvinnlig sexighet med svängande höfter och juckande underliv, men när Viiala river av låten gör hon det med härligt styv och saklig kroppshållning. Här skapar Jenni Kivelä en klurig koreografi som vänder på den stereotypa kvinnliga kroppsligheten, den vi är vana att se i musikvideor, och som samtidigt – utan att be om ursäkt – förlustar sig med de sinnliga reggaetonrörelserna.