Recension: Marionettopera är sällan skådat hantverk
De flesta hade knappast ens hört om marionettopera förrän musikerkollektivet Encanto kläckte idén att importera Wasa Marionettoperas uppsättning av Ignaz Pleyels Fen Urgele till Esbo denna vecka.
Solister: Piia Komsi, Niall Chorell, Jakob Bloch Jespersen. Berättare Teppo Lampela. Finländska barockorkestern, Wasa Marionettopera, Bialostocki Teatr Lalek, Encanto. Konstnärlig planering: Gabriel Bania. Konsertmästare Arek Golinski.
Karikerad komisk opera med marionettdockor i stället för levande skådespelare – men med riktiga sångare och en orkester dold bakom scenen – förekom här och var under barocken och klassicismen, och var oftast förknippad med parodier, medan genren under 1800-talet nästan helt glömdes bort.
Ignaz Pleyels Fen Urgele uruppfördes 1776 i Esterhazy i nuvarande Ungern, vid samma hov där Haydn verkade och satte upp en handfull operor av samma slag. Stilistiskt finns här vissa likheter, men troligtvis hade Haydn tagit ut svängarna ännu mera än vad 19-åriga Pleyel gör här. Arior och ensemblenummer finns här och berättelsen om fen som uppträder än som prinsessa, än som kärring, löper framåt i lagom raskt tempo och predikar humoristiskt evangeliet om vikten av ovillkorlig kärlek.
Framför allt utmärks föreställningen av gediget hantverk, inte minst när det gäller dockorna som Wasa Marionettopera så skickligt sytt och som de fem skådespelarna i polska Bialostocki Teatr Lalek så expressivt hanterar. Karaktärerna är helt enkelt roliga, rytmiken och tajmningen väl utformad och den finska texten som Auli Särkiö och Laura Kajander knåpat ihop utav de engelska och tyska texterna är träffande och rolig, upphovskvinnorna är uppenbart språkligt begåvade.
Teppo Lampela – till vardags kontratenor – gör sitt allt för att framställa texten så uttrycksfullt som möjligt, Finländska barockorkestern spelar med schvung och solistterzetten tar ut svängarna bakom scenen (oj, så Piia Komsi bräker nätt när hon tar på sig fårakläderna).
För en kväll känns det som om marionettoperagenren faktiskt väcks till liv på nytt. Ändå grubblar jag på hemresan över varför den här föreställningen inte riktigt lyfter. Kanske handlar det om att prinsessor, feer, riddare och betjänter trots allt känns lite avlägsna för den moderna människan.
Tänk om det i stället hade varit påven, Muhammed, Berlusconi, bin Laden och Mario Draghi som dockorna hade föreställt? Hur pinsamt berörande hade inte föreställningen då blivit?
Operan ges i Sibeliushuset i Lahtis på onsdag kl. 18.