Disney i Marvel-skrud
Big Hero 6 bjuder på en välgörande värme och humor.
Manus: Jordan Roberts, Daniel Gerson, Robert L. Baird. Röster, originalversionen: Ryan Potter, Scott Adsit, James Cromwell. På svenska, finska och engelska, även som 3D.
Vitsord:
Mera väst möter öst, fast nu i det tecknade formatet. Poängen är att där Disney i sin förra animationsfilm, kioskvältaren och mästerverket Frost, hämtade inspiration ur den klassiska sagan sneglar man nu åt helt andra håll.
Big Hero 6 är en Marvel-filmatisering med nördar och hipsters samt robotar i superhjälterollen. Hiro Hamada är den skoltrötta ”San Fransokyo”-ynglingen som på fritiden sysslar med illegala robotfajter. Där finns ingen framtid men när storebror Tadashi, ingenjörsstuderanden, bjuder in Hiro till sitt robotlabb öppnar sig helt nya perspektiv.
En personlig tragedi gör att vår hjälte tappar fattningen men här kommer storebrors uppfinning, en blandning av sjukvårdsrobot och personlig assistent, in i bilden. Baymax är den socialt inkompetenta dunderklumpen som säger fel saker vid fel tidpunkt, vilket inte hindrar den rackaren från att ställa upp när det drar ihop sig till raffel och hålligång.
Mycket av det här är bekant från den klassiska Marvel-katalogen – tänker inte minst på Guardians of the Galaxy – men i termer av superhjälteäventyr hör Big Hero 6 till de mera sympatiska bidragen.
Här finns en välgörande värme och humor och även om bildspråket är tämligen fotorealistiskt känns det ändå inbjudande. Det är lätt att identifiera sig med Hiro, den föräldralösa tonårsgossen, och i Baymax har filmen en sidekick som sticker ut.
Inte överraskande är finalen stökig, plus att manuset känns överbelamrat, men trots det får helheten godkänt. Som ”teleportal” mellan lågstadiet och stora stygga superhjältefilmer fyller Big Hero 6 en funktion.