Ett magert kursutbud som blir på hälft
Mogen på en vecka smakar mera buskis och billig sommarteater än kvalitetskomedi med satiriska förtecken.
Foto: Jan Nyman. I rollerna: Minttu Mustakallio, Taneli Mäkelä, Essi Hellén, Jarkko Niemi, Iina Kuustonen.
Vitsord:
Med sin förra film, relationskomedin 21 sätt att kvadda ett äktenskap, grävde Johanna Vuoksenmaa guld. Åtminstone populärt sett, för personligen anser jag att samhällssatiren och klasskomedin Nousukausi var bra mycket starkare.
Vuoksenmaas nyhet, Mogen på en vecka (Viikossa aikuiseksi), är film nummer två i en komisk trilogi om vuxenvärlden och dess återvändsgränder. Siktet är inställt på det här med självutveckling och andlig tillväxt. Nu gäller det att investera i sig själv och vad är då mera naturligt än att leta sig ut till den åboländska skärgården, detta inom ramen för en renlevnadskurs som lockar likasinnade.
Saara (Minttu Mustakallio) är en av deltagarna, den nyligen frånskilda högstadieläraren som ser fram emot att ”älska på heta klippor”. Okej då, men det som ingen berättat för Saara och hennes kurskamrater är att kursgården är smått fallfärdig och att hästarna i den klatschiga broschyren är där närmast för att symbolisera det fria sinnet, som det så vackert heter.
I ensemblen ingår också Lauri Tanskanens rockstjärna som påstår sig behöva ledigt från de kvinnliga fansen. Det kan man inte säga om Taneli Mäkeläs 50-plussare, den självutnämnda charmören som i ett desperat försök att hålla rynkorna på avstånd spänner blicken i Iina Kuustonens trettio år yngre kvinna, laestadian och fyrabarnsmamma i det privata.
Då har vi inte sagt ett ord om den fjolliga kursledaren (Eppu Salminen), företagare och glad amatör som snabbt flyr fältet och därmed lämnar flocken åt sitt öde.
Det är fråga om en satir, en tämligen mänsklig och välvillig sådan. I stället för att skratta åt dessa oroliga, trötta själar föredrar filmmakarna att skratta med dem, det vill säga när man inte går in för att exponera den förrädiska dubbelmoralen.
Tänker inte minst på Essi Helléns vegetarian och söndagshippie, en besserwisser som på inga villkor kan tänka sig att ”besudla sin kropps tempel” – vilket givetvis inte hindrar henne från att halsa flaskan. Sånt.
Dessvärre är slutresultatet varken vasst eller roligt. Visst finns det i filmen sympatiska drag och genuina karaktärer, såsom Minttu Mustakallios frustrerade, romantiskt akterseglade sanningssägare, såsom Minna Koskelas köksa och kvinna-av-folket.
Men alltför ofta förlitar sig Vuoksenmaa, som också skrivit manus, på karikatyrer av det slag som gör att karaktärsutvecklingen blir på hälft. Här är elektrikern som klär sig i kvinnokläder och miljonären som ger sig ut för att vara en tvättäkta proletär, men än sen då. Hur kommer det sig, varför i all sin dar?
Faktum är att Mogen på en vecka smakar mera buskis och billig sommarteater än kvalitetskomedi med satiriska förtecken. Sommarnattens leende slocknar fort.