I väst, öst och hetluften
Även om Michael Mann inte alltid befinner sig på mammas gata finns det i Blackhat tillräckligt med muskler och visuell ryggrad för att filmen inte ska behöva stå i skamvrån.
Manus: Morgan Davis Foehl. Foto: Stuart Dryburgh. I rollerna: Chris Hemsworth, Tang Wei, Viola Davis, Wang Leehom.
Vitsord:
När Michael Mann efter en paus på sex år (Public Enemies var hans förra spelfilm) återvänder till regissörspallen är det fråga om en avgjort modern sak. Och då syftas inte endast på det att intrigen i Blackhat kretsar kring den nya sköna cyberbrottsligheten, nej.
Till saken hör att en stor del av handlingen förlagts till Asien, detta samtidigt som börsen och de lukrativa råvarumarknaderna utgör den kriminella våta drömmen. Inledningsvis smäller det i ett kärnkraftverk i Kina och när sen ännu sojamarknaden på Wall Street manipuleras (läs: hackas) ringer varningsklockorna.
Chen (Wang Leehom) är den kinesiska cyberexperten som anar att något ännu större är i görningen, så stort – och komplicerat – att han behöver hjälp av sin före detta kurskamrat från MIT. Fast nu vill det sig ju inte bättre än att slarvern i fråga, Nicholas Hathaway (Chris Hemsworth), skakar galler.
FBI får lov att dra i både en och annan tråd och för flankstödet står Chens ingenjörssyster (Tang Wei, från Ang Lees Lust, Caution). Sedan bär det av till Kina som under processens gång får sällskap av Jakarta i Indonesien och Malaysia. Snacka om globetrotterdramatik.
Michael Mann (Heat, Collateral) är en av de mest robusta medlemmarna i det amerikanska regissörsskrået men någon renodlad slagsbult eller bondlurk är han inte. Ingen kan som Mann göra rätta åt den moderna stadsbilden – kalla det neo noir – och även om det finns gott om råkurr är det iscensatt med en viss finess.
En annan sak är ju sen att det tar sin tid innan filmen får upp ångan. Och kanske blir det lite väl mycket tekniksnack och datorskärmsestetik för att fungera fullt ut. Ett ytterligare problem: även om Chris Hemsworth (Thor) äger de rätta ramarna har hans rollkaraktär inte mycket annat än kläder på kroppen (ofta inte ens det).
Allt det här gör att helheten känns något tunn, i synnerhet som manusförfattaren kommer dragande med en ärkeskurk som för tankarna till det klassiska James Bond-galleriet.
Men även om Mann, en regissör av den gamla skolan, inte alltid befinner sig på mammas gata finns det i Blackhat tillräckligt med muskler och visuell ryggrad för att filmen inte ska behöva stå i skamvrån. Det är och förblir en massiv produktion, ett nöje för ögat.