Många röster om livets Gud
Dåtid och nutid, lögn och sanning, fiktion och fakta – allt flyter samman på ett självklart och naturligt sätt i Michail Sjisjkins uppslagsrika romanbygge.
Översättning från ryska: Elin Parkman
Ersatz 2014
Venushår är det gåtfulla namnet på en nyöversatt bok av Michail Sjisjkin, en tegelsten som hör till det mest ambitiösa i romanväg som skrivits i Ryssland på 2000-talet. Den ger ett lika mäktigt som smärtsamt panorama över vår tid och visar klart att Sjisjkin förmår fortsätta den ryska romantraditionen på ett egensinnigt och nyskapande sätt.
I dag hör Michail Sjisjkin både till de mest lovordade och till de mest avskydda författarna i Ryssland. Han har fått alla de stora litterära priserna, han säljer väl och hans romaner dramatiseras för scenerna i Moskva.
Samtidigt finns det ingen som har skrivit med ett sådant raseri om sitt ”monstruösa fosterland”. Och det som man särskilt har reagerat på i Ryssland är att han tillåter sig en bitter kritik fastän han sedan länge mestadels bor i Zürich. Vad är det för sätt att söka publicitet i väst genom att ösa skit över sitt eget land?
Och fastän Sjisjkin är en av de ytterst få ryska författare som i dag nämns i Nobelsammanhang, vägrar han att representera Ryssland på bokmässor. I The Guardian skrev han i höst om återgången till Sovjetunionens lögnridåer. ”Inför våra ögon har den ryska teven förvandlats från en kanal för underhållning och desinformation till ett vapen för massförstörelse”.
När det gäller sitt hemlands mörka sidor vet Michail Sjisjkin vad han talar om. Hans farfar var en bonde som sändes att dö i Sibirien, hans farbror dog i andra världskriget, hans far överlevde med medaljer men vågade aldrig erkänna att han var son till en förvisad kulak.
Ohyggliga scener
Själv har Sjisjkin gått från framgång till framgång sedan debuten 1993. Med en takt på ungefär en roman vart femte år har han vunnit allt som står att vinna i Ryssland och blir i dag brett översatt till andra språk. På svenska introducerades han med sin senaste roman, Brevboken (recenserad i HBL 21.4.2013), och nu har turen kommit till den betydligt mer komplexa Venushår från 2005, också den imponerande väl översatt av Elin Parkman.
Venushår börjar hårt och direkt med flyktingar från det forna Sovjet som ska motivera sin asylansökan i Schweiz. En våldtogs av rektorn i sitt barnhem, en annan såg sin bror brännas ihjäl av tjetjener, en tredje blev invalidiserad efter att ha tjallat om militärens narkotikasmuggling ... Tolken översätter men undrar vad som egentligen stämmer och vad som görs ännu ohyggligare för att förmå det trygga Europa att öppna sin dörr.
I pauserna läser tolken Xenofon, skriver brev till sin son och försöker frigöra sig från det han hört. Men huvudet ekar av dessa frågor, dessa svar ... Och historierna? De har alla blivit berättade hundra gånger. De är alla sanna. De ingår alla i den breda väv av mänskligt liv som romanen växer ut till.
Kommunicerande kärl
Scenerna från Afghanistan och militärlivet har en direkthet som gör dem nästan outhärdliga. Men Sjisjkins mörka väv rymmer också bilder ur det ”vanliga” livet: barnträdgårdspersonalen som öppnar för vinterkylan så att det ska bli färre barn att ta hand om, unga män som köper upp gamlingars lägenheter för att sedan ta livet av dem, överläkaren som profiterar på sjukhusets knappa läkemedel, kafébiträdet Lenka som blandar ner nagelsmuts i glassen ...
Men världen är ju en enhet, en mängd kärl som står i förbindelse med varandra. Ju större olycka som råder i några av kärlen, desto mäktigare måste lyckan vara i de andra. Så resonerar Isabella i en ställvis betagande berättelse om en sångerskas uppväxt i det tidiga nittonhundratalets Rostov.
Liksom ett otal andra berättelser, brev, minnesfragment och citat fogas Isabellas liv in i romanens väv. Där möts antikens kämpar och ryska soldater, sovjetskolan och vardagen i Schweiz, svartsjukedrama i Rom och myten om Tristan och Isolde. Frågorna vidgas till berättelser, svaren är sina egna historier. Dåtid och nutid, lögn och sanning, fiktion och fakta – allt flyter samman, självklart och naturligt.
Gigantiskt, kaleidoskopiskt
Mycket måste bygga på Sjisjkins egna minnen och erfarenheter – han har till exempel arbetat just som tolk i Zürich. En av de många personer som återkommer i romanen är Galpetra, tolkens föga omtyckta biologilärarinna i barndomens Moskva. Hon var motbjudande ful, med lätt mustasch och hängbröst. När något mera allvarligt hände i klassen började hon ofelbart tala om Janus Korczak; om hur han gav sitt liv för barnen medan de här moskvaynglen bara bråkar...
Först vid andra genomläsningen märker jag att det är denna avskydda Galpetra som sköter krukväxterna i klassrummet – växter som i norr måste vårdas inomhus men som växer vilt i söder, levande växter som bär namn på ett dött språk. Adiantum capillus veneris. Venushår.
Långt senare, mot slutet av romanen promenerar Galpetra plötsligt i Rom med tolken som blivit övergiven av sin Isolde. Hon är iförd samma filtstövlar som på skolutflykterna fyrtio år tidigare och minsann lika beskäftig.
Då tolken nu frågar varför skolbarnen hatade henne när hon älskade dem så mycket, svarar Galpetra: ”Ni älskade mig också, ni visste bara inte om det då. Undrar förresten om Korczak någonsin var i Rom?”
Därpå följer romanens final, ett tjugotal sidor kompakt text som kan läsas som en besvärjelse. Det är en räcka korta laddade meningar, sällan många om samma ämne, som både knyter ihop tidigare delar av väven och för in nya trådar. Och där, över spillrorna av ett pelarkapitäl i rosa kalksten växer det grönaste av gräs, Venushår. Livets Gud.
Vid ett möte för några år sedan sa Michail Sjisjkin apropå romanen Venushår: ”Eftersom jag lever i en gigantisk oharmonisk värld försöker jag skapa något som inte är mindre gigantiskt, men harmoniskt”.
Det blev drygt sexhundra sidor, det blev en alldeles ovanligt uppslagsrik och polyfon roman, det blev många avsnitt som skulle platsa i de mest kräsna antologier – men blev det harmoniskt? Snarare kaleidoskopiskt, och med sår som inget gräs lyckas täcka.