Skivrecension: Smashing Pumpkins når över ribban
Plötsligt känns musiken igen avslappnad, gitarrerna nonchalant oslipade och helheten hyfsat sammanhållen, skriver Henrik Jansson.
(BMG/Sony)
Under 90-talet var The Smashing Pumpkins en av de mest noterade altrockgrupperna, med sin gitarrtunga stilblandning. På den tiden kunde Billy Corgan plocka upp vilka trådar som helst och sy ihop dem till effektiva låtar.
Men därefter har bandmedlemmarna en efter en hoppat av, och albumen – inspelade med nya och nya musiker – har känts alltmer förvirrade. Uppgiften om att han nu slagit sig ihop med Tommy Lee från Mötley Crue höjde heller inte förväntningarna på det nya materialet.
Men tji fick vi. Plötsligt känns musiken igen avslappnad, gitarrerna nonchalant oslipade och helheten – som inkluderar fragment av psykedelika, metallfunk och electronica – hyfsat sammanhållen. Vi får en behagligt smutsig ljudbild och en rad låtar som utan vidare är de mest helgjutna Corgan gjort sedan bandets storhetsdagar. Mot slutet blir det lite mer trögflytande. Allmänintrycket är ändå att Smashing Pumpkins nu för första gången på länge överskrider ribban.