Skivrecension: Imponerande samklang
Fyra sångare från Finland och fyra från Bulgarien sammanstrålar för ett genuint möte i Finno-Balkan Voices.
(Kansanmusiikki-instituutti)
Åtta sångare, fyra från Finland, fyra från Bulgarien, alla med grundliga kunskaper i det egna landets folksångstradition – det är ensemblen Finno-Balkan Voices i ett nötskal. Med medlemmarna i olika länder är det inte så ofta man hunnit träffas sedan starten 2010, men glädjande är att debutskivan nu äntligen är här, och att den är välgjord!
Musikaliska möten mellan kulturer löper ofta stor risk för att bli ytliga, men här känns mötet genuint – man bugar djupt mot båda ländernas traditioner och satsar ändå ambitiöst på att också komma med något nytt. Ambitiöst är också valet av konstnärlig rådgivare och producent – Dora Hristova är ett av de centrala namnen bakom damkören Le Mystère des Voix Bulgares och den bulgariska folkliga körsångens världsomfattande berömmelse.
Bulgarernas skarpa, övertonsrika klang är oemotståndlig och finländarna smälter in i helhetsklangen förbluffande bra. Finländarna bidrar med mer lyriskt uttryck, som balanserar upp helheten, samt långa linjer i arrangemangen, medan de bulgariska sångerna oftast är korta och intensiva. Ofta bjuder man på bägge traditionerna parallellt, till exempel genom folksånger på samma tema. Bägge kvartetterna uppträder även separat. Det som inte hörs på skivan är skillnaderna i arbetssätt, till exempel att improvisation varit något väldigt nytt för bulgarerna, som är vana att jobba med färdiga, strikta arrangemang. Ett bra exempel på hur ett sådant här samarbete kan berika musikerna.
Den förenande länken mellan länderna är Emmi Kujanpää, som studerat i Bulgarien och även står för flera av arrangemangen och kompositionerna. Jag gillar skarpt hennes sång Peperuda, där texten går främst på bulgariska, men plötsligt slänger man in en fras på finska i det hela. Även maken Juha Kujanpää har komponerat för gruppen, hans fina Lintuseni är tyvärr den enda låten på skivan där intonationen lämnar en del att önska.
Överlag blir skivan ett imponerande möte med nya spännande kopplingar mellan de två musikkulturerna, speciellt länken mellan bulgarisk sång och karelsk jojk kändes ny och fascinerande. På det avslutande spåret, alltid lika sköna Läksin minä kesäyönä käymään, bjuds vi även på lite instrumentala kryddor – kantelen binder samman det hela i lyckliga stämningar.