Skivrecension: Frän och skicklig fusionsrock
Låtarna på Jyväskyläbandet Salaivas andra skiva lyfter bäst då saxofonisten Oula Vilkko blåser ettriga solon unisont med gitarr och klaviatur, skriver Ole Nerdrum.
(Presence Reords)
På Jyväskyläbandet Salaivas andra album Hänk kan man skönja influenser av Frank Zappa och annan fusionsmusik. I Miikka Huiskos sång finns en flummighet som för tankarna till Lahtisbandet Haikara som har haft stort inflytande på landets proggscen. Ändå står Salaiva stolt och stadigt på egna ben.
Hänks låtar lyfter bäst då saxofonisten Oula Vilkko blåser ettriga solon unisont med gitarr och klaviatur. Bandet fräser igenom rakor och kurvor med hisnande energi och precision. I händerna på mindre kunniga musiker hade skivans krävande låtar högst sannolikt flippat ut i kaos, men Salaiva placerar klossarna i rätt ordning, och vid behov, med hård hand.
Det ”snoriga” soundet är en väsentlig del av bandet. Instrumenten och sången har ställvis panorerats underfundigt. Effekten fungerar perfekt och ger det hela extra skruv.
Trixandet är inte ett självändamål, utan ett tecken på en öppenhet som lockar med oförutsägbara lösningar. Målet är positiv förvirring. Att få känna sig vilsen i musiken är enbart hälsosamt.
Kul med ett band som så här resolut går sin egen väg genom att både följa och bryta mot fusionsmusikens traditionella mönster. Den som skaffar sig Hänkplattan som cd blir själv tvungen att leta reda på låttitlarna på nätet där skivan också finns till salu för nedladdning. Vem vill väl inte anstränga sig lite för så här bra musik?