Skivrecension: Ett soulgeni är tillbaka
Strax inför jul gav D’Angelo ut sitt efterlängtade tredje studioalbum efter femton års väntan. Att skivan är lysande är extra roligt.
(RCA/Sony)
Precis inför jul beställde jag en bok om Sly and the Family Stones epokgörande There’s a Riot Goin’ On (1971), skriven av Miles Marshall Lewis. Ungefär samtidigt gav soulstjärnan D’Angelo helt plötsligt och överraskande ut sitt efterlängtade tredje studioalbum. Efter nära femton års väntan. Är det här en händelse som ser ut som en tanke?
Jag ser paralleller både i musiken och i ett vidare perspektiv. Sly Stones öde har jag inte utrymme att gå in på här, så jag hänvisar till Lewis insiktsfulla redogörelse i den behändiga, lilla boken jag nämnde. Men kring 1970 var han på höjden av sin popularitet då det började barka utför …
D’Angelo hade år 2000 gett ut sitt hyllade uppföljaralbum Voodoo. Men kunde efter det inte få ihop ett tredje album tillräckligt snabbt utan trasslade i stället på grund av ett eskalerande drogmissbruk in sig i diverse incidenter. Som i sin tur knappast gjorde pressen att leverera ett nytt mästerverk mindre. Om Miles Marshall Lewis kallar Sly Stone för den svarta musikens J. D. Salinger, kunde nog epitetet i något skede ha passat in också på D’Angelo.
Men inte nu längre alltså. Att skivan dessutom är lysande är extra roligt. Kanske är den rentav ett mästerverk. I varje fall klättrar den in på min 3-i-topp-lista över förra årets bästa.
Och tidvis påminner musiken faktiskt om den murriga, monotont minimalistiska funk som kännetecknar Riot. Men Black Messiah är inte på något sätt dyster och hopplös. Titeln ska syfta på ett slags tillstånd (snarare än en person) som ger styrkan det krävs att resa sig i dessa svåra tider. Så finns här också mycket stark soul och D’Angelos inspiration är inte att ta miste på. Han är tillbaka.
Publicerad i KSF Medias tidningar 14.1.