Skivrecension: Amerikansk souldrottning i London
Mary J. Blige nöjer sig med att bli hyllad för vad hon en gång gjort, utan söker fortfarande nya vägar framåt.
(Capitol)
Vid en första tanke kan det kännas otippat att den moderna R’n’B:ns drottning på sin nya skiva samarbetar med några av de hetaste namnen från den brittiska klubbscenen, framför allt då bröderna Howard och Guy Lawrence som bildar den enhälligt hyllade duon Disclosure. Men med på ett hörn finns Sam Smith och Emeli Sandé, som har förknippats med en spirande brittisk soulscen. Och fram till nu har den knappast noterats i Amerika, soulmusikens hemland.
Så har också hemmamarknaden för amerikanska soulmusiker genom tiderna varit störst och viktigast – både för inspiration och vad gäller publikunderlag. Men i och med att den mer traditionsbundna amerikanska soulstilen på senare år tappat mark på topplistorna och förlorat sin relevans bland musikens trendsättare, håller vi på att se ett paradigmskifte. Så vid närmare eftertanke är det inte så överraskande att just Mary J. Blige hör till dem som är lyhörda för vad som är på gång. Det var inte för intet som hon vid sin debut för över tjugo år sedan dubbades till ”The Queen of hiphop-soul”.
Även om det inte är Blige som är på hemmaplan här, låter hon på intet sätt obekväm på de modernt pumpande uptempo-spåren, som kommer ungefär halvvägs in och utgör halva skivan. Det är snarare så att hon tar över då hon sjunger just så starkt som man kan vänta sig. Att resultatet sedan kommer nära en amerikansk typ av house-musik, gör ju att det inte är helt främmande mark för vår souldiva. Disclosure-duons Right Now må vara något generisk, men ändå representativ och fungerande som sådan. Vad som på det hela taget särskilt hedrar Mary J. är just det att hon inte nöjer sig med att bli hyllad för det hon gjort, utan att hon fortfarande vågar söka nya utmaningar.
Inledningsvis hörs några ballader och även här är anslaget lite annorlunda än i den typiska amerikanska varianten. Modernare på något sätt, trots att man kan höra ekon också från en klassisk soulstil med körer, handklapp och orgel eller piano. Också här är Mary J. Blige hemmastadd och i synnerhet den avskalade, minimalistiska Whole Damn Year – bara lite extra slagverk och elpiano utöver det dämpade beatet i grunden – sticker ut med sin bittra men gripande text.
Publicerad i HBL 31.12.