Energilöst om attentat mot Mannerheim
Vad hade hänt om attentatet mot Mannerheim lyckats? Jari Tervos berättelse manar till intressant kontrafaktiskt tänkande, men som föreställning är Troikka syrefattig.
Medverkande: Jari Tervo, Sami Keski-vähälä (text), Kari Rentola (regi), Katariina Kirjavainen (scenografi), Sari Salmela (dräkter), Aino Hyttinen (mask), Teppo Saarinen (ljus), Ari-Pekka Saarikko (ljud).
På scenen: Sanna-June Hyde, Eero Saarinen, Carl-Kristian Rundman, Rauno Ahonen, Leena Rapola, Risto Kaskilahti.
Föreställning på Helsingfors stadsteaters Studio Pasila-scen 16.1.
Två år efter slaget om Tammerfors kliver Carl Gustaf Mannerheim på ett tåg, på väg till de vitas segerfest. På ett annat tåg sitter Eljas Rossi, Tammerforsbo som stred på den röda sidan, med sina två kumpaner, Hevoskoski och Bergman, på väg till samma fest. De utgör en trojka vars uppdrag är att ta livet av ”Murha-Kustaa” (”Mördargustaf”), som de kallar den vita arméns överbefälhavare.
Jari Tervos roman, som bygger på verkliga händelser, tangerar brännande ämnen: dels brödrakriget, och traumat efter det, dels den till synes outtömliga Mannerheimmyten.
När romanen blir teater är dragningskraften det kontrafaktiska tänkandet som publiken manas till: Vad hade hänt om Mannerheim faktiskt mördats 1920? Men i övrigt är uppsättningen på Stadsteaterns Bölescen energilös. Sami Keski-Vähäläs dramatisering är inte riktigt lyckad med långa monologer som avlöser varandra, medan Kari Rentolas regi saknar sting och precision.
Inte ens Carl-Kristian Rundman kan rädda det, trots att han kommit att bli expert på att porträttera maktmän med allt från Nalle Wahlroos till kung George VI på rollistan. Visst, Rundman lyckas hålla sin figurs långa utläggningar vid liv, och han fångar elegant Mannerheimrollens fåfänga, men tolkningen förblir ändå lite blek.
Romans i tågkupén
I tågkupén inleder Mannerheim en romans med vicehäradshövding Ellen Kataja (Sanna-June Hyde), med pinsamma kärleksscener som liknar något ur kiosklitteraturen.
Eero Saarinen spelar Mannerheims vapendragare, generalmajor Ignatius, medan Rauno Ahonen, Risto Kaskilahti och Leena Rapola fint växlar mellan närmare tjugo olika roller. Ahonen gestaltar Eljas Rossi, grabben från Finlayson-fabriken som slutligen hamnar i S:t Petersburg. Men medan Rossis öde upptar halva Tervos roman har den i teaterversionen nästan helt skalats bort, vilket gör att det överlag inte finns mycket kvar av den röda sidans berättelse.
I andra akten skruvas spänningen upp en aning, med Mannerheim som uttrycker en intressant dödslängtan. Han är missnöjd med sin roll i det politiska spelet, och ser få karriärchanser. Här kunde det ha blivit thriller, och det glimmar till någon gång, men när gestalterna återigen ska traggla sig igenom sina monologer tär det på dramatiken.