Det är fortsättningsvis långt till Kansas
Det är ingen slump att man i Frank, en tragikomedi om musik, skapande och rampljusets bedräglighet, hänvisar till Pink Floyds Shine on you crazy diamond, en låt dedikerad till gitarristen och såskoppen Syd Barrett.
DRAMAKOMEDI
Regi: Lenny Abrahamsson. Manus: Jon Ronson & Peter Straughan. Foto: James Mather. I rollerna: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal.
Vitsord:
Inte bara är filmen sprängfylld av knasiga karaktärer, även dramatiskt går den sina egna vägar. Titeln till trots kretsar Frank kring Domhnall Gleesons aspirerande musiker, en måttligt begåvad rödtopp som bor hemma hos mamma och pappa och som till vardags häckar på ett kontor.
Allt det där förändras när han kolliderar med killarna i "Sonorprfbs", ett struligt kollektiv som även omfattar Maggie Gyllenhaals konstnärsjäl. Det är när bandets keybordist tappar koncepterna och försöker dränka sig som turen går till gissa vem.
Den första spelningen slutar i kaos, men på den irländska landsbygden väntar en skivinspelning som drar ut på tiden. Det är här som Jon (Gleeson) stiftar närmare bekantskap med Frank (Michael Fassbender), bandets sångare och geniförklarade förgrundsgestalt som gömmer sig bakom ett jättehuvud av papier-maché. Det är bara så det är, ingenting man ifrågasätter.
Frank, gestalten, är modellerad efter den brittiske musikern och kultfiguren Frank Sidebottom alias Chris Sievey, manusförfattaren Jon Ronsons gamla bandkollega. Men där slutar också likheterna – vid det gigantiska huvudet.
Musikaliskt går tankarna till The Doors, korsat med en experimentell upplaga av Joy Division (med Fassbender som spastiskt militant Ian Curtis-klon). Det säger mycket om andan i Lenny Abrahamssons film, en minst sagt excentrisk sak som kunde ha gjorts av Wes Anderson i regissörens ungdom.
Det är lika udda som indie, ibland snudd på pretentiöst. Och då har vi inte sagt ett ord om den tragiska tredje akten. Här bär det av till South by Southwest-festivalen i Austin, Texas, och där Jon stortrivs i strålkastarljuset däckas Frank, en gång för alla.
Det är när maskerna åker av och pusselbitarna faller på plats som filmen blir riktigt gripande. Men däremellan finns det stunder när Frank, The Movie, känns lite för bisarr för sitt eget bästa.
Hur som helst drar man gärna till med betyget "intressant". För även om filmen kommer att dela publiken i två läger är det här en resa, odyssé, som ingen av oss företagit sig tidigare.