Filmrecension: Birdman
Staden New York har en av huvudrollerna i den svarta komedin Birdman – en film om teater där birollerna lyser starkast.
Regi: Alejandro González Iñárritu. Manus: Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinerlaris, Armando Bo. I huvudrollerna: Michael Keaton, Edward Norton, Andrea Riseborough, Emma Stone, Naomi Watts m.fl.
Vitsord:
Är det en fågel? Är det ett flygplan? Nej det är Birdman, Alejandro González Iñárritus svarta komedi. Den borde falla platt till marken – jag säger bara: magisk realism – men istället studsar, svävar och glider den obekymrat uppåt.
Birdman är satirfilmen om Hollywood som jag har efterlyst under det senaste decenniet, och som flera regissörer gått bet på. Den handlar även om Broadway, om teaterns väsen, och om skådespeleri. Den är mustig, skarp i repliken, klarsynt, varm, udda och med lite stjärnstoft av screwball-humor. Och till råga på allt alltså den där magiska realismen som enbart latinamerikaner borde få lov att vidröra.
Dessutom är den till synes gjord i en enda lång tagning – hur imponerande är inte det? Hittills har Iñárritu gjort sig känd för stora seriösa mästerliga filmer med korsklippta intriger som Amores Perros, Babel och Biutiful. Så för honom är det intima, lekfulla (även när det gäller verklighetens beskaffenhet), charmiga och lätta något nytt. "Popularitet är prestigens slyniga kusin" är en replik i filmen. Det är vad Birdman på sitt avväpnande vis siktar in sig på.
Medelålderns kranka blekhet
En raket kraschar mot jorden. En man sitter och leviterar vid fönstret i en trång teaterlounge. Vi ser honom bakifrån. En röst säger: "Och fick du förresten vad du ville ha ur det här livet? Det visar sig att det är mannens stränga, sarkastiska överjag, som fortsätter att prata genom filmen. På en spegel en liten skylt där det står: "En sak är en sak, inte vad som sägs om den."
Riggan (Michael Keaton) är en medelålders skådespelare med klen hårväxt som på 1990-talet blev känd som Birdman, en superhjälte i slängkappa. "Jag är svaret på en fråga i Trivial Pursuit", som han beskriver sig. Nu har han tackat nej till Birdman 4 för att han vill bli respekterad och omarbetar Raymond Carvers noveller What we talk about when we talk about love för Broadway.
Allt är naturligtvis i gungning: finansieringen är svag, en av skådespelarna urusel, och framför allt är Broadway som teaterkonstens vagga i fritt fall. "Det är inte 90-tal längre", säger Riggans frispråkiga tonårsdotter Sam (Emma Stone), som nyss kommit ut från drogavvänjningskliniken: "Broadwaypubliken består i dag av 1 000 vita personer vars största bekymmer är var de ska äta middag efter föreställningen."
För att rädda sin pjäs anställer Riggan Mike (Ed Norton) en magnetisk metodskådespelare som dricker sprit och vill ha sex på riktigt på scen. När Norton spelar rusar filmens energinivå i höjden – det är med all orsak Mike kaxigt säger till New York Times mäktiga teaterkritiker: "Jag är säker på att du ger mig en dålig recension om jag ger dig en dålig föreställning."
Riggan är kritikern däremot inte alls imponerad av – för henne representerar han allt hemskt i världen: att Hollywood har vunnit. "Kom inte hit och låtsas", säger hon. Riggan blir rasande och framför alla konstnärers kritik mot kritiker: "Inget av det här kostar dig något. Du riskerar ingenting." Hon svarar med rösten drypande av förakt: "Du är ingen skådis, du är en kändis."
Kärleksbrev till skådisar
Emma Stone är så hes, sexig och sårbar att det inte borde vara lagligt. Hon kommer att få årets Oscar för bästa biroll, sanna mina ord. Kemin mellan henne och den struliga Ed Norton bränner. Michael Keaton har en stjärnroll där allt han någonsin gjort inför en kamera används, mest att vara fåfäng och löjlig. Men birollerna lyser nästan starkast, som det anstår en film om teater.
Filmen är inte perfekt, i synnerhet när det gäller könsroller. Vissa av replikerna är svajiga (är det jag som är pryd eller skulle nån kvinna nånsin säga om sin älskare: "vi delar en vagina"?). Männen i filmen är ofta skitstövlar, kvinnorna vårdande. Men om manliga skådespelare på fallrepet kan tänkas agera så här, varför inte visa det? Ofta känns Birdman märkt av iakttagelser ur livet, som en skrynklig säng någon sovit i.
Främst är filmen ett kärleksbrev till staden New York: ruffig, skräpig och befolkad av människovrak, som ändå valt att befinna sig just här. Och till skådespelare, som är de riktiga superhjältarna. Helt vanliga futtiga fåfänga människor med skavanker och egon stora som kvarnhjul. De går på stadens gator som vanliga män – och ändå kan de flyga.