Storebror ett hinder i huvudet
Svenska Teaterns uppsättning av George Orwells klassiker 1984 saknar en tydlig samhällsanalys, men slutbetyget blir långt ifrån dåligt. Tvärtom fortsätter regissören Jarno Kuosas vision växa också efter själva föreställningen.
Medverkande: Jarno Kuosa (regi), Marianne Möller (översättning), Janne Vasama (scenografi), Pyry Hyttinen (video), Tom Kumlin (ljus), Hanna Mikander (ljud), Kaisa Rautakoski (kostym), Pirjo Ristola (mask, hår). På scenen: Aaro Wichmann, Kira-Emmi Pohtokari, Rabbe Smedlund, Kent Sjöman, Simon Häger, Max Forsman, Hellen Willberg m.fl.
Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 14.1
Är det terroristerna som utgör hotet eller är vi själva vår största fiende?
Med den senaste tidens terrordåd, och följderna av dem, i färskt minne borde George Orwells dystopiska roman om övervakningssamhället från 1949 kännas brännande aktuell. För efter varje terrordåd skärps övervakningen, gränskontrollen och jakten på potentiella fiender. Åtgärderna må tumma på medborgerliga rättigheter, men bländade av tänkbara hot accepterar vi dem.
Regissören Jarno Kuosa undviker emellertid specifika tolkningar, politiska ställningstaganden och att direkt förankra berättelsen i vårt samhälle. Med andra ord skymtar inga bekanta politikernunor, nyhetshändelser eller andra tids- och platsmarkörer fram på scenen. Den diktatoriska härskaren Storebror och hans motståndare, Emmanuel Goldstein, är anonyma kostymnissar och Oceanien ett slags tidlöst rum, ett abstrakt tankeexperiment.
En tydlig samhällsanalys uteblir, vilket gör att föreställningen först inte engagerar mig. Men det betyder inte att slutbetyget för Amos-scenens tappning av 1984 skulle vara dåligt. Det här är nämligen en föreställning som växer med kraft, också efter att ridån sänkt sig.
Starkt bildspråk
Jarno Kuosas fokus ligger inte på texten, snarare går han helhjärtat in i en audiovisuell värld där han trollar med ljud och bilder, och deras förmåga att väcka känslor hos publiken.
Pyry Hyttinens videoprojektioner utgör föreställningens starkaste stämma – partiets propaganda förpackas i en fulsnygg, färgspäckad estetik som påminner om det tidiga 90-talets musikvideor och grovhuggna datoranimationer. Hit hör den hyperenergiska gympavideon som dyker upp på skärmen i varje god medborgares hem, där en aggressiv träningsinstruktör hojtar ut anvisningar, medan pjäsens huvudperson, Winston Smith (Aaro Wichmann), förskräckt böjer sig framstupa och försöker nudda tårna. Roligt och träffsäkert illustreras partiets propagandaapparat som till och med engagerar sig i friskvården.
Bilderna kan också signalera hopp som när körsbärsblommor fyller skärmarna till brädden med sina rosa kronblad för att fira det ögonblick då Winston och hans flickvän Julia (Kira-Emmi Pohtokari) tror sig ha hittat en fristad – ett rum dit Storebrors blick inte når – i kärleken.
Särskilt suggestiva är inslagen av skuggteater, där till exempel siluetten av en stad förmedlar Winstons nostalgiska längtan efter trygghet, efter det härligt futtiga, händelselösa vardagslivet. Janne Vasamas scenografi, Hanna Mikanders ljudvärld och Tom Kumlins ljusdesign är viktiga komponenter när Kuosa bygger upp suggestiva scener som denna.
Nervöst tempo
Men föreställningen kämpar ställvis med rytmproblem, med scener som rusar förbi i ett nervöst tempo. Winstons möte med Julia avhandlas i rasande fart, och introduktioner av nyckelfigurer som O’Brien (Rabbe Smedlund) går nästan om intet eftersom figurens karismatiska makt inte hinner ta plats och sjunka in. Slutets förhörsscen är i sin tur utdragen, och aningen trist psykologiserande.
Det här beror också på Robert Icke och Duncan Macmillian trängt in väl mycket av romanen i manuset. Visserligen har likheterna mellan Oceanien och Sovjet och Nazityskland tonats ner för att passa vår tid bättre, men lite för många outvecklade sidospår hänger kvar.
Marianne Möllers översättning är smidig och funktionell. Hon har ersatt ord som vaporisera med datorspråkets deleta, men annars är tidsmarkörerna få, vilket är lite synd. Återigen hade jag hoppats på att samtiden fått ta mer plats.
Gestalterna förblir aningen anonyma, huvudpersonen Winston är antingen uppskärrad eller förvirrad – många fler sinnesstämningar får han inte uttrycka. Simon Häger gör emellertid ett läckert förvandlingsnummer som den sensuelle språkvetaren Syme
Kuosas fyndiga, fantasieggande bildspråk och scener som påminner om makalösa tavlor tjusar. Kanske utnyttjas inte pjäsens samhällskritiska potential till fullo, men Kuosa är uppriktig och försöker heller inte krysta fram ett budskap som känns oäkta.
Han riktar ljuskäglan mot individen. Vems sanning presenterar nyhetsuppläsaren, vems sanning berättar bilderna i tv-rutan? Får motsatta åsikter existera samtidigt i offentligheten? Hur snabbt ersätter vi en sanning med en annan? Kuosa manar till tvivel, för när vi blir rigida i vårt tänkande och låser oss vid en fix idé, kan Storebror regera med svartvita förklaringsmodeller.
Föreställningen serverar ingen färdig analys, det är upp till åskådaren att lägga ihop pusslet själv. En bild fogas samman med en enstaka replik eller en melodislinga och med ens visar sig Kuosas vision ha flera, oväntade djup.