Offer för enhetskultur
Vad är finländsk enhetskultur, och vem får plats i den?
Koncept, regi: Maksim Komaro. Ljus: Kauri Klemelä. Ljud: Tuomas Norvio. Dräkter: Suvi Hänninen. Scenografi: Maksim Komaro, Juho Rahijärvi. På scenen: Prinssi Jusuf, Timo Kulmakko, Bellina Sörensson, Kristiina Janhunen, Osmo Tammisalo, Kaisa Niemi, Jori Reunanen.
Circo Aereos premiär på Circo i Södervik 8.1.
I nycirkusföreställningen Camping 3 åker vi på Sverigebåtskryssning, sjunger karaoke för full hals och granskar den finländska välfärdsstaten – vem har rätt att få pengar av socialtjänstens goda fe? Circo Aereos avslutande del i Camping-trilogin bär undertiteln ”hyvä ja paha kieli” (ung. ”gott och ont språk”) och undersöker Finlandsbilden både kritiskt och nostalgiskt. Framför allt ställer föreställningen frågan om vem som knuffas undan för att ett homogent ”vi” ska kunna ta plats.
Det här är en förtjusande föreställning med allt från akademiker och toppakrobater till hiphoptalangen Prinssi Jusuf på estraden.
Den stora behållningen är den fräcka och fullkomligt avväpnande humorn som bärs upp av gestalter som Stig – en ålänning som vägrar hålla käft, underbart varmt och vettlöst gestaltad av skådespelaren och dansaren Kaisa Niemi.
Också r’n’b-artisten Prinssi Jusuf plockar poäng med sin ironiska lyrik som leker med invandrarstereotypier och västerländska Afrikaklichéer.
Mångtydigt
Sverigebåten, där stora delar av föreställningen utspelar sig, blir en talande metafor, ett exempel på en delad erfarenhet som socialpsykologen och cirkuskonstnären Kristiina Janhunen håller en miniföreläsning om. Den blir också en bild av ett samhälle med första- och andraklasspassagerare, och människor som rentav klassas som barlast.
Kapten är Timo Kulmakko som spelar den bekanta rollen ”Timo trollkarl” – säkerligen en institution för många barn som vuxit upp med den finländska rundradions barnprogram Lilla Tvåan i början av 1980-talet.
Just den lite fåniga, men godmodiga trollkarlen med sina oskuldsfulla korttrick och ballongdjur bildar en spännande kontrast till ironin och den avancerade nycirkuskonsten, och illustrerar regissören Maksim Komaros förmåga att glida mellan olika stilar, nivåer och tonlägen.
Det underbara i Komaros grepp är just dubbeltydigheten, att man aldrig är säker om det rör sig om humor eller allvar. Är det parodi när fackbocksförfattaren Osmo Tammisalo föreläser om parrelationer utifrån evolutionsteori? Och vad ska man riktigt tro om Kaisa Niemis bisarra, proggiga solo som hon framför iklädd en ärtgrön kropps- strumpa?
Också koreografin växlar mellan en hjärtskärande klumpighet (till exempel Kaisa Niemi och Jori Reunanen som ivriga breakdansare på färjans disco), och högklassig akrobatik med virtuoser som den tyska trapetskonstnären Bellina Sörensson balanserande på hiskeliga höjder.
Den grova sketchhumorn lyckas blotta både det naiva i ”nationalkulturen” och den brutala rasism som den livnär sig på.