Recension: Nostalgitrippar och ungdomlig hunger
Tove Djupsjöbacka åkte med på helgens Folklandiakryssning där de unga, hungriga nordiska artisterna hörde till höjdpunkterna.
Baltic Queen 8-9.1.
Folkmusik- och folkdanskryssningen Folklandia samlar en gång om året ett brokigt gäng entusiaster på en båt. Konceptet är hellyckat: alla trivs – unga och gamla, spelmän och dansare, amatörer och proffs, finska- och svenskatalande. I år måste kryssningen tyvärr flyttas till en ny båt, och Baltic Queen var inte ett optimalt val för detta ändamål – flera av konsertutrymmena är återvändsgränder, dansgolvet är inte gjort för folkdans och en sammanbindande hall saknas.
För sjätte gången inleddes kryssningen med Folklandiagalan, en stilig helhet, även om branschen verkligen skulle behöva ett liknande evenemang som Folk- och världsmusikgalan i Sverige, ett evenemang som aktivt tar kontakt med omvärlden och inte firas bara bland de redan frälsta. Självskrivet värdpar var duon Puhti, som kombinerar fräsig show med intelligent humor.
Artistvalen för galan var även i övrigt lyckade. Fjortonmanna starka Äijäkanteleet är ett toppenfräscht fenomen, ett gäng karlakarlar som sjunger märgfullt och spelar femsträngad kantele. I det här fallet handlar det mindre om klingande slutresultat och mer om att skapa nya fräscha inmutningar, något branschen definitivt behöver. Folkdansgruppen Kirjavat från Villmanstrand bjöd på något av det bästa Finland kan erbjuda i folkdansväg. De visar att man inte alltid behöver spektakel och spex, gruppen litar på kvalitetsdans och öppet känslouttryck.
Från visor till reggae
Konferenssalen blev för mig favoritestraden denna gång, ett slutet rum där man verkligen kunde sitta ner och koncentrera sig – förutsatt att man rymdes in. Traditionsrika Tallari bjöd på ett stiligt Tapio Rautavaara-program med Anssi Känsälä som gästsolist. Det är en glädje att se att en institution som Tallari lever vidare – om någon trodde att denna ensemble skulle dö ut då de äldre går i pension får de se sig motbevisade.
Ett av mina Folklandiatips brukar vara att kolla in de nordiska gästartisterna som oftast är unga, hungriga artister av hög kvalitet. Sverige representerades i år av Kolonien, ett folkmusik-reggaegäng från Göteborg, som både spelar bra och modigt kryddar med sitt politiska budskap. Mitt i prick denna gång var Erlend Viken Trio – en norrman, en svensk och en i Norge uppvuxen finne vars musikaliska samarbete var minst sagt imponerande. Erlend Viken behärskar hardingfela och fiol med glans och har en enormt stilfull uppbackning i Juhani Silvolas gitarr och inte minst Jonas Blechmans finfina cellospel.
En historiskt betydande upplevelse blev legendariska folkmusikgruppen Pirnales, som uppträdde tillsammans efter en paus på tjugo år! Det var roligt att se hur ungdomlig iver kombinerades med all den erfarenhet ringrävar som Markku Lepistö, Jouko Kyhälä och Marianne Maans lagt sig till med under dessa år. För den som inte var med för tjugo år sedan är det högst intressant att få chansen att uppleva band som detta. Kanske dags för en ny tradition på Folklandia, att uppegga veteraner till comebackkonserter?