Förebilden är död, länge leve förebilden
Lena Dunhamns självbiografi påminner om vad vi hela tiden tycks glömma: att kvinnor inte måste vara underbara och älskade av alla. Och att ingen av oss behöver likna den andra.
Självbiografi
2014
Under jullovet har jag suttit klistrad framför dokumentärfilmaren Kristina Lindströms tredelade tv-serie om Astrid Lindgren. Ett stycke ögonöppnade, angelägen kvinnohistoria. Inte bara för att Lindgrens liv var fullt av blytunga svårigheter och överraskande vändningar utan för att bilden av hela Sveriges favoritförfattare plötsligt blir hel. En framgångsrik kvinna full av dåliga sidor – självgod, förtappad och besatt av sin popularitet. Fullständigt mänsklig.
Jag tänker på Astrid Lindgren då jag läser 28-åriga Lena Dunhams självbiografi Not That Kind Of Girl – omtalad som höstens kultbok för kvinnor under 40. Dunham är mest känd som hjärnan bakom tv-serien Girls, vars fjärde säsong inleds på strömningstjänsten HBO i dag. I den har hon som bekant satt fokus på vita unga kvinnor i New York – snuttjobbande, olyckliga och flegmatiska – men tack vare medelklassbakgrunden fortfarande med självförtroendet och personligheten intakt. En genre som slog igenom mycket på grund av att den generation tjejer Dunham talar till så uppenbart saknat rimliga bilder av sig själv på tv.
I Not That Kind Of Girl handlar det om Dunhams egen uppväxt i ett privilegierat hem på Manhattan där familjens största problem var vilket konstgalleri man skulle besöka om söndagarna. Klassperspektivet är viktigt. I det bottnar tryggheten via vilken det till exempel blir möjligt att spela in nakenscenerna i Girls. Konstnärsmammans Laurie Simmons privata fotoexperiment på 1970-talet banade väg för Dunhams offentliga dito på 2010-talet. Liksom hennes svar när hon i höstas besökte talkshowen Skavlan och han berömde henne för att ha modet att visa sig naken.
– Det där är en förolämpning inbäddad i en komplimang. Det du säger betyder bara att du tycker min kropp inte håller för att visas upp.
Värd sin uppmärksamhet
Att en 28-årig högenergisk kvinna med idéer, åsikter och nu även pengar, ger ut sin självbiografi har lett till en hel del diskussion. Så pass att Dagens Nyheter i höstas erbjöd fusklappar för att enkelt hänga med i ”Dunham-debatten”. Kritiken riktas mot en rad saker: Dunham är för vit, för medelklassig, för högljudd, för tjock. Frågan ingen ställde Karl Ove Knausgård pockar: är hon över huvud taget värd att uppmärksamma?
Problematiken är bekant. För att använda huvudpersonens egna ord: ”För mig finns det inget djärvare än människor som hävdar att deras egen historia är värd att berätta, särskilt om berättaren är en kvinna. Hur hårt vi än har kämpat finns det fortfarande krafter som konspirerar för att intala oss kvinnor att det vi ägnar oss åt är futtigt, att våra åsikter inte behövs, att vi saknar den tyngd som krävs för att en berättelse ska bli betydelsefull”.
Så vad är det då för futtiga ämnen Dunhamn tar upp? Livsviktiga ska det visa sig. Om familjens dysfunktionella kärleksmekanismer, om självhat, ätstörningar, arbetsliv, vänskap och diagnosen endometrios. Om Barry, en man som Dunham ligger med när hon är berusad och hög på stora och små piller. Barry slänger kondomen i en blomkruka och våldtar henne, något hon instinktivt först skämtar bort men som längre fram i texten klarnar i sin fullständiga jävlighet och underlivssmärta.
Neuroser
Not That Kind Of Girl är skickligt skriven, träffsäker läsning – rolig, vass och mörk. Varannan mening känns som en potentiell neuros. Exempel: ”När jag var nio år gammal skrev jag ner mitt löfte om celibat på ett papper och åt upp det”.
Ibland blir humorn aningen krystad, som listorna över ”18 osannolika saker jag sagt på ett flirtigt sätt” eller ”17 saker jag lärt mig av pappa”.
Trots att Dunhamn i inledningen låter sig inspirerats av Cosmopolitanredaktören Helen Gurley Browns Having it all från 1982 – en bok full av vansinniga råd om hetsbantning och ofrivilligt sex – läser jag ändå inte Not That Kind Of Girl som en självhjälpsbok i konsten att vara kvinna.
Visst, även här har vi en västerländsk människa med drömmen om att få allt. Men där Expressens kritiker Therese Bohman menar att Lena Dunhamn förvandlats till en omöjlig norm och förebild, menar jag att boken konsekvent återkommer till att kvinnor inte måste vara underbara och älskade av alla. Dunham är inte ovanligt självutlämnande eller ärlig, bara mån om att berätta just sin historia.
Vad den handlar om? Att vi alla behöver utrymme, att ingen av oss är tvungen att likna den andra.