Operarecension: Bernsteins briljanta sorgebarn
Finlandspremiären av Leonard Bernsteins Candide i Vasa blev en klar framgång med profiler som Anna-Maria Helsing och Jorma Uotinen.
Regi Jorma Uotinen. Scenografi Maria Antman. Vasa stadsorkester dir. Anna-Maria Helsing. I rollerna bl.a. Ville Salonen, Mia Heikkinen, Mika Nikander, Frank Berger, Ulrica Berg och Ulla Raiskio. Vasa operastiftelse, Vasa stadsteater 9.1. Föreställningar till 7.2.
Alltsedan Candide fick sitt misslyckade uruppförande 1956 har det gjorts närmare tio omarbetningar, där även hela texten skrivits om. Bättre blev den till slut och på många håll en succé, inte minst konsertant med världsstjärnor i rollerna. Finlandspremiären i Vasa blev också en klar framgång.
Bernsteins charmiga, litet överintellektuella pastisch kräver virtuos musikalisk briljans och här har Anna-Maria Helsing gjort ett stort och gediget arbete med den välspelande orkestern och hela ensemblen. Tempona är snarare behärskade än sprakande men de känns ändå riktiga. Lätt är det inte och alla hänger med i svängarna!
Jorma Uotinen gjorde sin debut som operaregissör med den äran. Han har glimten i ögat i det ena galna numret efter det andra som i allmänhet fungerar rörligt och smidigt. Ofta späder han på med oanständigheter men det är ju inte främmande för Bernstein. Miljöerna växlar snabbt och tempot hålls uppe. I denna genre gäller det att överdriva på rätt sätt och då det blir plumpt, bör det ske med avsikt. Så var det oftast. En ytterligare dos av personlig framtoning kunde personregin ha gett huvudparet.
Maria Antmans scenografi är avskalad och gjord med väggar och projektioner. Musiken och handlingen står i centrum. Kostymerna och berättaren indikerar var vi befinner oss: Westfalen, Paris, Lissabon, Sydamerika, Venedig och så vidare. Verket har förkortats i någon mån och det var likaså bra. Dramaturgiskt är Candide ju ett totalt sammelsurium av korta scener men med vass ironi, värme ibland och lekfullt parodisk udd i många riktningar.
Det tyngsta rollen, Cunégonde, gjordes av Mia Heikkinen som tvingades hoppa rep och göra allt möjligt galet i sin supersvåra bravuraria Glitter and Be Gay med sina upprepade höga Ess som hon fyrade av ypperligt. Skönt klingande tenoren Ville Salonen klarade också sin krävande roll fint fastän han sceniskt var lite neutral. Mika Nikander spelade Voltaire, Pangloss med mera med sympatisk framtoning. Också de övriga komiska rollerna var duktigt gjorda, frodigt parodierande Frank Berger (Maximilian), mustiga Ulla Raiskio (Gamla frun) och riviga Ulrica Berg (Paquette).
Operan framfördes på finska i Jukka Salmis fiffiga översättning. Publiken tog emot föreställningen med gradvis tilltagande stående jubel. Och det var den värd fastän alla vitsar inte gick lika väl hem som några av pärlorna. Bernstein är spirituell så det förslår men han stupar ibland på sin egen finess och sitt behov att chockera. Och så amerikansk han är i sin utformning, så är hela musikalen, komiska operetten eller operan, hur man nu vill kategorisera den, på många sätt en kärleksförklaring till europeisk kultur.