Filmrecension: I undre världen intet nytt
Antti Reini är säkerheten själv som orakad privatsnok, detta i en snygg och snärtig men humorbefriad Vares-installation som trasslar in sig i intrigen. Stolpskott, trots musklerna.
Regi: Hannu Salonen. Manus: Salonen, Mika Karttunen. Foto: Pini Hellstedt. I rollerna: Antti Reini, Jukka-Pekka Palo, Karoliina Blackburn, Jasper Pääkkönen.
Vitsord:
Man kan lugnt påstå att serien med Vares-filmer inte var någon större konstnärlig framgång. Även om det ju fanns vissa gradskillnader i det kriminella ”Åbo noir”-helvetet.
Där Anders Engströms filmer höll hyfsad eurodeckarnivå var Lauri Törhönens bidrag rena rama halvmesyrerna. Nu går turen till Hannu Salonen och ombord finns givetvis också Antti Reini, i rollen som orakad privatsnok med en fäbless för mellanölshak, fruntimmer och snåriga mordintriger.
Den här gången trillar Jussi Vares över ett dubbelmord som han i tiderna blev vittne till – och som vägrar att lämna honom i fred. Det var fråga om en före detta polis och hans gamla flamma som föll offer för något som närmast liknade ett ritualmord.
Eftersom polisen inte kommit någon vart i sina undersökningar – en favorit i repris – kopplas Vares in på fallet. Spåren leder i riktning mot den undre världen, mot en kriminell organisation som går under namnet Rådet.
Det för vår hjälte i kontakt med Jukka-Pekka Palos mafioso, omgiven av ett gäng mera eller mindre skumma typer (bland dessa Jukka Puotilas enkelt funtade ”Byggare Bob”-tomte). I faggorna finns också gamla bekanta Huggormen (Jasper Pääkkönen) samt filmens lädersvidade femme fatale, en mysteriös Karoliina Blackburn.
Om vi börjar med de goda nyheterna: regissören Hannu Salonen, bekant från den tyska tv-deckarmarknaden (Tatort, Der Kriminalist), har skapat en snygg, muskulös och välansad deckare som på många punkter sopar golvet med sina föregångare.
I den nya filmen sitter man inte endast på öl, pratar goja och beundrar de fagra Åbo-landskapen, nej, man ligger i. Talande för Salonens professionalism är väl också det faktum att inte ens birollerna (hej på dig, Robert Enckell) fuskas bort.
Däremot blir det inte mycket av den svarta humorn, en av grundpelarna i Vares-pappan Reijo Mäkis litterära produktion. Som sig bör är handlingen en mix av nyrikt, vagabondromantiskt och småbrottslingssnaskigt, men i termer av whodunit är slutresultatet tämligen anspråkslöst, kanske för att man glömmer att bjuda in tittaren.
Titeln syftar på Fred Zinnemanns High Noon/Sheriffen, med Gary Cooper som rättsskipare och ensamvarg, men kopplingarna till filmens intrig är och förblir ändå otydliga.