Filmrecension: Skrattar bäst som skrattar sist
En lättsmält men ingalunda ovass släkten-är-värst-fars som kretsar kring en anrik katolsk familj och en handfull svärsöner som inte fyller kriterierna. Lätt, brett och underhållande.
Regi: Philippe De Chauveron. Manus: De Chauveron, Guy Laurent. Foto: Vincent Mathias. I rollerna: Christian Clavier, Chantal Lauby, Elodie Fontan, Noom Diawara.
Vitsord:
Gissa vem som kommer på middag? hette Stanley Kramers 60-talsdrama, filmen där en kritvit amerikansk medelklassfamilj får besök av en svart man (Sidney Poitier), dotterns nya fästman.
Mera sånt, mycket mera, vankas det i Bröllopskaos (Que´est-ce qu-on fait au Bon Dieu?), den franska komedin som i hemlandet slagit både ett och annat publikrekord. Och som i kölvattnet av det avskyvärda terrordådet i Paris förtjänar förnyad uppmärksamhet.
Hur som helst: när Philippe de Chauveron tar sig an det här med svart och vitt (och allting däremellan), nyfranskt och gamla anor, är resultatet en munter och lagom provokativ fars som i inget skede sätter skratten i halsen.
Familjen Verneuil är det välbärgade, katolska småstadssläktet som begåvats med inte mindre än fyra döttrar. Såväl Isabelle som Odile och Ségolène har funnit lyckan, men nu vill det sig ju inte bättre än att svärsönerna, icke-katoliker hela bunten, är av asiatisk respektive judisk och arabisk börd. Inga kyrkobröllop här inte, snyft.
Patriarken Claude (Christian Clavier) och hustrun Marie (Chantal Lauby) försöker hålla god min men lätt är det inte. De obligatoriska familjemiddagarna tenderar att spåra ut så fort det blir tal om omskärelse, halal-kött eller det franska fotbollslandslaget.
Hoppet står till yngsta dottern Laure (Elodie Fontan) som till föräldrarnas stora förtjusning meddelar att hon mycket riktigt fallit för en katolsk kille. Men nu är ju detta inte riktigt hela sanningen...
Mycket av styrkan i den franska succékomedin ligger i det faktum att alla får av sleven, att samtliga parter verkar vara lika goda kålsupare. Christian Claviers gaullist (ett gubbskrälle i rakt nedstigande led från Archie Bunker) är givetvis en tacksam måltavla, men Laures västafrikanska svärfar (Pascal N'Zonzi) kommer inte direkt lättare undan.
Här kunde man kanske dra en parallell till kioskvältaren En oväntad vänskap (Intouchables), men det ska sägas att anslaget här är både bredare och folkligare, utan att filmen för den skull säljer sig alltför billigt.
Visst finns det scener där man slår in öppna dörrar, plus att det i filmen finns flera typer än Karaktärer, men däremellan visar man prov på en humor av det slag som inte sällan förknippas med britterna.
Den biten är vass och sarkastisk och allt annat än politiskt korrekt. Eller vad sägs om scenen där den svarta svärfarskandidaten marscherar in på konditoriet och (förgäves) försöker inhandla en ”negerkyss”.
Poängen är att Chauveron i inget skede tappar fattningen, eller det goda humöret. För även om filmen är stor i truten är hjärtat på rätt plats.