Musikrecension: Gott och blandat ur filmmusikhistorien
Trettondagskonserten har blivit en vedertagen och kär tradition som förenar musik- och filmvänner. HBL:s musikredaktör Wilhelm Kvist och filmredaktör Hans Sundström hörde och såg årets konsert.
Trettondagskonsert med Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Klaus Mäkelä. Konferencier: Antti Alanen. Planering: Peter von Bagh. Visualisering: Petteri Evilampi. Chaplin, Walton, Rota, Auric, Waxman, Meisel, Jaubert, Korngold. Musikhuset 6.1.
Wilhelm Kvist: Årets tema var Vita dukens ansikten – ett lika vitt som brett tema. Hasse, hur är det, var temat till och med onödigt löst? Nästan vad som helst ryms ju inom de ramarna. Hade konserten vunnit på ett mera strikt upplägg?
Hans Sundström: Onekligen bjöd den på blandade karameller och på en helhet som tematiskt kanske inte var alltför stringent. Så har det i och för sig varit under alla dessa år. Nu samsades fransmännen Georges Auric och Maurice Jaubert med italienaren Nino Rota, tysk-österrikaren Edmund Meisel, engelsmannen William Walton och de från Europa härstammande amerikanerna Charles Chaplin, Franz Waxman och Erich Wolfgang Korngold.
WK: Chaplins skugga vilar tung över hela filmmusiktraditionen och i fallet med Nino Rotas musik till Fellinis 8 ½ såg vi att både regissör och kompositör inspirerades av Chaplin. Hur var det egentligen med förhållandet mellan Rota och Fellini?
HS: Det är allmänt känt att Fellini hyste den största respekt för Rota som han rentav betraktade som sin allra värdefullaste medarbetare. Enligt Fellini var han en sprittande personlighet och en överdådig representant för fantasin och intuitionen.
WK: Det som slår mig är att hela filmmusikgenren ofta präglas av stor, svulstig och överdådig musik, som dessutom är flyktande och varierande, som vi såg av utbudet denna gång. Samtidigt finns det en otrolig variation inom genren, inte sant?
HS: De flesta kompositörer vi hörde är främst förknippade med filmmusik, även Rota fast han skrev mycket annat. Till och med underbarnet Korngold är relativt nyupptäckt för sin klassiska produktion. Hur förtrogen är du med t.ex. William Waltons och Georges Aurics övriga musik?
Filmen en tillflyktsort
WK: Det jag hört av engelsmannen Walton har varit synnerligen högklassigt och glädjande nog håller Walton på att bli ett allt kändare namn också i vidare musikkretsar (bland annat tack vare Nationaloperan, HSO och John Storgårds som framfört hans musik med jämna mellanrum). När det gäller Les Six-kompositören Auric finns det säkert anledning att bekanta sig närmare med hans produktion, men det säger kanske något om hela idén bakom en konsert som denna. Här om någonstans visar man ju upp hela den otroliga mångfald som filmmusikgenren rymmer. Intressant är också att filmen blev något av en tillflyktsort för kompositörer som både Korngold och Franz Waxman, judiska tonsättare som tvingades fly nazisterna och fann en hemvist i Hollywoods filmstudior. Vad kan man annat säga än att det är hög tid för en bredare publik att lära känna dem.
HS: Absolut. Korngolds renässans är ett glädjande fenomen. Den otroligt produktive Auric hörde vi nu i Jean Cocteaus Skönheten och odjuret (1946) men hans stora filmhit är naturligtvis det musikaliska ledmotivet Where Is Your Heart från Moulin Rouge (1952) som blev ett veritabelt örhänge. På tal om filmmusik har William Walton sagt att ”den inte är god musik om den kan utnyttjas för andra syften”. Det är naturligtvis en sanning med modifikation. När Walton skrev musiken till The First of the Few (1942), filmen om flygplanet Spitfires konstruktör R. J. Mitchell, inkorporerade han den i sitt orkesterverk Spitfire Prelude and Fugue. Visst har det sitt intresse att höra ”funktionell” filmmusik i stora orkestrala uppföranden utanför sitt egentliga sammanhang.
WK: Du slår huvudet på spiken när du säger ”funktionell”, för det är uttryckligen vad musiken handlar om. På sätt och vis är den lösryckt och tagen ur sitt sammanhang när den framförs konsertant, å andra sidan kommer kanske musiken ännu bättre till sin rätt. Som vi konstaterade i pausen är det sällan man får höra musiken lika maffigt framförd med hundra välspelande musiker i ett akustiskt ändamålsenligt rum. Apropå fina framföranden: hade du nån favorit under årets konsert?
HS: Årets helhet var kanske inte himlastormande kreativ men bjöd ändå på en småtrevlig kompott av romantiskt, kontemplativt, dramatiskt och expressivt. Om jag ska nämna någon favorit fastnar jag faktiskt för Waltons musik till Laurence Oliviers Hamlet (1948). Jag har sett filmen flera gånger men aldrig lyssnat till musiken med det örat. En besvikelse var det att Alessandro Cicogninis ursprungligen aviserade melankoliska ledmotiv i Vittorio De Sicas Cykeltjuven (1948) uteblev. Det hade varit roligt att få höra det i ett pampigt orkesterarrangemang.
von Baghs ande närvarande
WK: Själv beundrade jag också Waltons Hamlet och Waxmans Oscarsbelönade musik till En plats i solen (1951), båda filmmusikpartituren var raffinerat mångsidiga. Waxman bjöd dessutom på sagolikt finkalibrerade nyanser. Korngolds orkestrering är alltid lika njutbar även om Robin Hood-potpurriet är väl bombastiskt för min smak. Den mest öronöppnande upplevelsen för mig var Edmund Meisels musik till Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin. Pansarkryssaren Potemkin har tonsatts av flera kompositörer, bland annat Sjostakovitj, men Meisels musik är synnerligen intressant med sina visselpipor, trumpeter och massiva stålkedjor som sänks mot golvet och lyfts upp om vartannat. Slagverksanvändningen är egentligen rätt avancerad och allt speglas mot stillbilderna med de arga lejonen, som Eisenstein placerade vid trappstegen i Odessa enkom för filminspelningen. Ännu undrar jag: Saknade du Peter von Baghs närvaro på årets konsert och på vilket sätt i så fall?
HS: Peter von Bagh är borta men över årets konsert svävade ännu hans ande då planeringen bar hans signatur. Nu sköttes konferencierens roll sakligt av Antti Alanen. Men vad har du att säga om den väldigt unge Klaus Mäkelä som dirigent?
WK: Ja, det intressanta var att detta var 18-åriga Mäkeläs debut som dirigent framför HSO. Han gjorde ett gott jobb med repertoaren och gav ett distinkt intryck, även om ett konsertprogram som detta kanske inte avslöjar hur en dirigent bygger upp stora symfonier. Det blir spännande att se i vilken riktning Mäkelä utvecklas framledes.