Musikrecension: Regndroppar och apokalyptiska visioner
Anne Kauppis tolkningar av de mera lyriska etyderna i Ligetis produktion imponerade speciellt på recensenten.
Johanneskyrkan 4.1.
Det här är originellt. När jag en kvart före konsertens början träder in i Johanneskyrkan sitter solisten vid flygeln och spelar kvällens repertoar i uppvärmningssyfte. Det är en mysig syn, pianisten i sin yllekofta med diverse papper på notstället, och de som redan anlänt lyssnar i stillhet. Några minuter före sju sätter hon noterna i ordning, reser sig och går.
Pianisten är Anne Kauppi och på programmet står György Ligetis (1923–2006) arton pianoetyder. Etyderna hör till tre olika samlingar som Ligeti färdigställde 1985, 1993 och 2001. Att få höra alla arton stycken under en och samma konsert är en sällsynt upplevelse. För pianisten är uppgiften jättelik – en enorm mängd musikaliska detaljer, snabba tempon och mångskiktade rytmer.
Kauppi hade gjort förändringar i etydernas ordningsföljd. Konserten inleddes visserligen med första etydsamlingen i sin helhet (Désordre, Cordes à vide, Touches bloquées, Fanfares, Arc-en-ciel, Automne à Varsovie), men dessutom innehöll första konserthalvan Pour Irina (nr 16), Der Zauberlehrling (nr 10), En suspens (nr 11) och Entrelacs (nr 12).
Kauppi verkade undvika extrema tempon och dynamiska kontraster, och i synnerhet i de första, mycket rytmiska etyderna föreföll spelet någorlunda mjukt och försiktigt. Naturligtvis måste man ta i beaktande att kyrkoakustiken brukar förändra virtuosa passager till ett jämnt brus.
Kauppis tolkningar av de mera lyriska etyderna var mycket vackra. Den melankoliska Automne à Varsovie (nr 6), där upprepade toner för tankarna till regndroppar, var en av konsertens höjdpunkter.
Andra konserthalvan, som Kauppi inledde med White on white (nr 15), gav ett skarpare och bättre artikulerat intryck än den första. Den gamelaninspirerade Galamb Borong (nr 7) passade bra i den ekande kyrkan.
Ligetis etyder är komplicerad musik men det är ändå lätt att lyssna på dem. I varje etyd utarbetar kompositören en identifierbar idé: kvint-intervallet i Fém (nr 8), imitation i À bout de souffle (nr 17) och Canon (nr 18), och fallande rörelse i Vertige (nr 9).
En av Ligetis återkommande idéer, breda upp- eller nedåtgående linjer som utnyttjar hela klaviaturen, präglar L’escalier du diable (nr 13) och Coloana infinitǎ (nr 14). Dessa etyder, som Kauppi beskriver som apokalyptiska musikaliska visioner, avslutade helheten på ett imponerande sätt.