Hårda bud i visuellt präktigt bygge
I Exodus hemfaller regissören Ridley Scott inte åt någon form av Bergspredikan. Det här är Gamla testamentet hardcore, ett historiskt epos där broder ställs mot broder, folk mot folk.
Manus: Adam Cooper Bill Collage m.fl. Foto: Dariusz Wolski. I rollerna: Christian Bale, Joel Edgerton, Ben Mendelsohn, Ben Kingsley. I 2D och 3D.
Vitsord:
När den amerikanska filmen på 1950- och 60-talet försökte skaka av sig hotet från televisionen skruvade man helt enkelt upp volymen – i termer av storlek och tyngd, yttre ramar. Det bäddade för en filmisk elefantsjuka av det slag som Cecil B. DeMille ger prov på i De tio budorden (1956).
Därifrån är det inte så himla långt till Ridley Scotts gammaltestamentliga opus, Exodus: Gods and Kings. Låt vara att den nya sköna digitala teknologin är som gjord för den här typen av spektakel.
Handlingen tar vid i det forna Egypten, men till skillnad från DeMille låter Scott bli krubban och vassen. Här sätter man omedelbart kurs på högborgen i Memfis, detta skrytbygge där John Turturros farao sjunger på sista versen.
Det är uppenbart att hans son, Ramses (Joel Edgerton), inte är härskarmaterial – till skillnad från hittegossen Moses (Christian Bale) som växt upp vid Ramses sida. Men som bekant är blod tjockare än vatten, med den påföljd att ormtjusaren Ramses ärver tronen.
Sedan går det som det går, att profetiorna seglar upp till ytan och Moses ursprung ifrågasätts (det visar sig att hans mor var en hebré, israelit, vilket innebär att den respekterade generalen är blott en slavättling). Moses förvisas och bildar familj, bara för att i Sinai-bergen trilla över brinnande buskar och en Gud (som gestaltas av en uppskattningsvis 10-årig kerub) som insisterar på att Moses ställer sig i bräschen för ett uppror och befriar sitt folk.
Det ska genast sägas att Ridley Scott i Exodus inte hemfaller åt någon form av Bergspredikan. Det här är Gamla testamentet hardcore, ett historiskt epos där broder ställs mot broder, folk mot folk. Och där Gud fader, med budbäraren Moses goda minne, utsätter de egyptiska härskarna för de mest skoningslösa av farsoter.
Allting finns här, från grodor och gräshoppor till skördar som slår fel. Och när inte det hjälper låter Den allsmäktige dräpa alla barn av egyptisk börd. Inte konstigt att Ramses och hans trupper ogärna ser att Moses, Moshe, flyr över Röda havet.
Det är snart femton år sedan Ridley Scott i The Gladiator blåste nytt liv i den klassiska svärd och sandal-traditionen. När regissören nu återkommer till genren är slutresultatet inte fullt lika fräscht.
De dramatiska ”palatskupperna” är inte sällan något träiga, liksom dialogen. Däremot är det inte utan (historiskt) intresse som man dyker ner bland folkets djupa led, i gruvorna och de anspråkslösa boningarna. Här finns en generositet och miljökänsla som känns rakt igenom äkta.
Till det kommer frågor om tro och tvivel, en handfull prövningar som Moses, upprorsmakaren och familjefadern, utsätts för. Jämfört med Charlton Heston i De tio budorden gör Christian Bale en betydligt mera mänsklig och jordnära Moses, även om han här inte kommer ens i närheten av de moraliska bråddjupen i Batman Begins.
Faktum är ju att Ridley Scott i Exodus ofta tar det säkra före det osäkra. Ogärna talar man om ”lerfötter”, men gammalmodigt är det, inte sällan gjort med brösttoner.
Men samtidigt är det inte att ta fel på den passion som Scott investerat i filmen. Det är lätt att göra sig lustig över de maffiga yttre ramarna, över det faktum att regissören fuskar bort de kvinnliga karaktärerna, men få kan som sir Ridley föra penseln över en så här gigantisk kanvas.
Faktiskt finns det stunder när man blir lite imponerad, trots att man egentligen borde veta bättre. Och trots att det andligt spetsade humanistiska arvet åker på storstryk.