Rönn var inte Mr Husis
Lars Rönns tid som verkställande direktör för Hufvudstadsbladet innebar tumult inom den finlandssvenska pressen. Rönn administrerade ett intrång i tidningarna i södra Finland, som bröt mot tidigare invanda mönster. I sin färska bok slår Rönn hårt mot en av HBL-imperiets hårdaste kritiker, Per-Erik Lönnfors.
Medier, personhistoria
Hufvudstadsbladets verkställande direktör Lars Rönn (1982 – 2000) har funnit för gott att fjorton år efter sin pensionering ge ut en minnesbok. Den aktuella redovisningens titel är ägnad att väcka ett visst obehag; "Mr Husis har ordet". Inte har Lars Rönn någonsin av HBL:s redaktion betraktats som en inkarnation av tidningen. Hans meriter ligger på ett helt annat plan än det journalistiska. Det självglorifierande epitetet för tankarna till en än större tidningskung, amerikanen William Randolph Hearst. Publicistiskt skapar redaktionen HBL:s profil.
På pärmen till Rönns minnen ser man egentligen ingen Mr Husis. Där står en slank och lätt skallig herre med ett knippe tidningar i näven. Inte bara Hufvudstadsbladet utan också Östra Nyland, Österbottningen och Borgåbladet. En finlandssvensk patron i en utarmad och bornerad tidningsvärld.
Samma år Rönn utsågs till vd – 1982– inledde han en skoningslös räd i den svenska tidningspressen. Konstsamfundet förvärvade aktiemajoriteten i Östra Nyland, det blev till ett övertagande av Borgåbladet, som läsarna uppfattade fientligt, Rönn snusade på Jakobstads Tidning och Österbottningen, med en fäbless som delvis bottnade i hans österbottniska ursprung. Forum för Ekonomi och Teknik togs över, likaså seglarbladet Frisk Bris, HBL var med en fot inne i radio Ettan, HBL försökte lansera tidningen Mellannyland, radio- och TV-bladet Veckan lades ned. I dag äger Konstsamfundet också Västra Nyland.
Ett genomgående drag i transaktionerna var att vd Lars Rönn ansåg sig tvungen att gång på gång pruta på säljarnas "orealistiska krav". När Jörn Donner inte dög som chefredaktör för HBL fick han i stället, kanske för att hålla redaktionen på gott humör, ett tidsbegränsat konsultuppdrag, men avtalet slöts först när Donners värsta utsvävningar hade trollats bort av den övermåttan gnidige och redaktionellt sett visionslöse direktören.
I ett väl tilltaget avsnitt av Mr Husis hävdar Lars Rönn, att Jan-Magnus Jansson var hans stora förebild. Då vd genomförde sina operationer försvarade han sig med att Jan- Magnus Jansson stödde hans förehavanden och följde dem med den varmaste sympati. JMJ blev ett mantra. Patetiskt och oerhört trivialt blir det när Rönn citerar vad professor Jansson antecknat i hans studiebok: "laudatur i allmän statslära, utmärkta kunskaper". Min och många andras studieböcker vimlar av dessa rutinanmärkningar. Också av Jansson.
Rönn är mån om att berätta hur han konsekvent åtnjöt stöd och förståelse hos Konstsamfundets ledning och dess betydande politiker. För honom var det betydelselöst vad redaktionen tänkte och hur den reagerade. Ur Rönns synvinkel var journalisterna var bara skickliga och uppfinningsrika när det gällde att fiska förmåner av arbetsgivaren.
I memoarboken vimlar det av pinsamma klichéer och föredraget kan gott karaktäriseras som platt. Författaren kallar sig "min ringa person". Han beskriver sig som "jungman på det finlandssvenska flaggskeppet", "han kan inte sticka under stol". Nya Pressen "tystnade i tidningskören". Hans PM "faller styrelsen på läppen". "Ju flera kockar desto sämre soppa". "Upplageframgångarna var inte fy skam". "Knapphetens kalla stjärna lyste på den massmediala himlen".
Mr Husis drar sig inte för två fräna uppgörelser: med HBL:s förre VD och biträdande chefredaktör Per- Erik Lönnfors och Borgåbladets tidigare chef Rolf Gabrielsson. Tonfallet är här så gällt, att läsaren upplever att Rönn på imperiets vägnar mosar kritiska röster som försökt – med framgång – påvisa svagheter i skötseln av Hufvudstadsbladet.
Lars Rönns förtjänst i den finlandssvenska presshistorien ligger i att han tagit initiativ till beslutsamma ingrepp för att rädda pressen i svenska Finland. Han slog dessutom vakt om att Hufvudstadsbladets betydande egendom så långt möjligt skulle förbli i tidningsbolagets ägo och dess regi.
Det är förvånande att vår Rotarybroder i Lovisa inte har beviljats titeln kommerseråd, någon fin finlandssvensk utmärkelse eller någon annan hyllning. Den behagsjuke österbottningen kan rimligen inte ha avsagt sig.
Ralf Friberg
Skribenten är ambassadör med ett mångsidigt journalistiskt förflutet sedan unga år.