Bikont: Vi från Jedwabne
I den polska byn Jedwabne och på flera andra orter torterades och dödades den judiska befolkningen, men först sjuttio år senare har man börjat acceptera att det var polackerna själva som utförde gärningarna.
Atlas 2014
Översättning Irena Grönberg
"Det var före skörden och förråden var tomma. Genom öppningarna i taken kastade man ner barnen."
Citatet är ur den polska journalisten Anna Bikonts reportagebok Vi från Jedwabne, som handlar om massavrättningarna på judar i Polen under andra världskriget. Boken gavs ut på svenska i höst, drygt tio år efter att den skapade stor diskussion i hemlandet, i kölvattnet av Jan Tomasz Gross debattbok Grannarna.
I byn Jedwabne och på flera andra orter torterades och dödades den judiska befolkningen, men först sjuttio år senare har man börjat acceptera att det var polackerna själva som utförde gärningarna. I vissa fall drev tyska soldater på, men till exempel i Jedwabne var det byborna själva som verkställde avrättningen. Ett hundratal människor brändes inne i en lada: barn, kvinnor, gamlingar. Deras polska grannar tände på.
Boken är ohygglig, men ambitiös och välskriven. Bikont har intervjuat vittnen, både offer och förövare, och grävt ner sig i förhörsprotokoll och material från rättegångar. För Polens del handlar det om att göra upp med landets antisemitiska förflutna, och i det avseendet liknar Bikonts projekt Pawel Pawlikowskis bländande vackra film Ida, som hade Finlandspremiär på Kärlek & Anarki i höstas och är Polens Oscarsbidrag (finländsk premiär i februari). Också där är utgångspunkten en händelse som de inblandade helst av allt försöker förtränga.
Det fula och obekväma
När Anna Bikont rest runt i Polen och gjort sina intervjuer är det många som smällt igen dörren på henne. "Varför rota i allt efter så många år, vad ska det tjäna till?", frågar ett av de få nu levande vittnena, som slänger på luren när Bikont ringer.
För oss icke-polska läsare får boken kanske delvis en annan funktion. Som ofta när det handlar om Förintelsen är det omöjligt att läsa utan att tänka: hur hade jag agerat? Hade jag stått emot? Man ska komma ihåg att många katolska polacker också hjälpte och gömde judar undan tyskarna, och dessa får också utrymme i Bikonts bok. Ingen som läser tänker: "det här kommer aldrig att hända igen". Snarare inser man att det enda sättet att förhindra liknande händelser är att ständigt påminna om dem.
Det som hände i Jedwabne var inte unikt för Polen. Den isländska författaren Eirikur Örn Norddahl skriver i sin nya Nordiska rådet-nominerade roman Ondska om nazisternas övertagande av den litauiska staden Jurbarkas. Också där vände sig grannar mot varandra, och Norddahl tacklar ämnet på ett sätt som är både postmodernt humoristiskt och allvarligt, fullt medveten om att förintelselitteraturen också är en industri. I en intervju säger Norddahl att han tycker att filmen Schindler's List är ohygglig, för att den visar förintelsen som "vacker och bekväm".
Norddahls och Bikonts böcker handlar om det fula och obekväma. Det är en viktig pedagogisk gärning nu när många partier i Europa tycks ha glömt vårt gemensamma mörka förflutna.