Retrogroove välkomnades med jubel
Svensk-fransk-amerikanska retrobandet Blues Pills skulle ursprungligen uppträda på småklubben On the Rocks, men festen flyttade till Tavastia – och såldes slut. Ingen liten bedrift av ett ungt band som gör Finlandsdebut.
Tavastia 19.12.
Men först lokala förbandet Kaleidobolt, som verkligen inte kan förbises här. Bandet bjuder på en härlig blandning av tunga doom-riff, progressiva låtstrukturer med spelglädje och virtuositet. Galen och vild bluesgroove varvas med utsvävningar i diverse modus och taktarter (jag räknar till tio fjärdedelar i ett av styckena). Ytterst sällan får man så här tajt, skickligt och svårt spel att se så enkelt ut.
Uppträdandet verkar improvisatoriskt, men samtidigt är musiken helt synkron med de psykedeliska musikvideorna på skärmen bakom. Varje video har sitt eget tema, min favorit är den med bildäcket som rullar för sig självt i ödemarken. När solen går ner, spelar bandet lugnare.
Allra senast i sista låten 21st Century Schizoid Man har bandet charmat alla proggpurister i huset (”Det här är ju bättre än King Crimson själv!” tycker den imponerade fotografen). Och trummisen plockar poäng med att klä sig i Napalm Death-t-tröja. Om det ännu inte blev helt tydligt: håll utkik efter denna grupp!
Bandet Blues Pills kan ses som yngre syskon till band som Rival Sons och Graveyard som fyllt klubbar och festivalspelningar några år, och osar bluesrock à la tidig Fleetwood Mac, Led Zeppelin, Cream och gelikar.
Hur ska något låta rivigt och energiskt jämfört med det förra? Blues Pills ter sig i början något försiktiga. Sångaren Elin Larsson sjunger uttrycksfullt, men jag väntar på att hon ska få resten av bandet med sig och riva till riktigt ordentligt. De spelar riktigt skickligt men uttrycket har något pedantiskt, nästan artigt, över sig. Bandets repertoar är full av bra låtar, som de mest håller sig till, med vissa soloutsvävningar.
Efter låten Jupiter, som Larsson sjunger på svenska, är bandet varmare i kläderna. Höjdpunkten kommer med Devil Man, som inleds med Larssons wailande. Här blir det uppenbart hur stark hon är som bluessångare, få har sådan känsla för dynamik, från raspigt till rent, från högt till lågt, med förmågan att låta arg, gråtfärdig och rivig på en gång.
Gruppen verkar tagen på sängen av publikens ivriga bemötande. Den artonåriga gitarristen vågar le litet grann i ett par sekunder då publiken halvvägs in i setet jublar för fulla strutar. Sen är det koncentrerat spelande igen.
Trots att bluesrocken ibland förknippats med en viss gubbighet, är det trevligt att notera en blandning av män och kvinnor i alla åldrar i publiken. Det kanske visar på att sena 60-tals bluesrockinfluenser går hem igen. Blues Pills är en kombination av bra låtar och skickligt spel.