Konstrecension: Turner briljerar på äldre dagar
Vi kan ta del av en fascinerande vandring i orangesprakande skimrande solljus, speglingar av glittrande hav och hotfullt mörka moln – ett strövtåg i en konstnärs behov att fånga en värld han älskade och med åldern uttryckte på ett allt djärvare sätt.
Late Turner: Paintings Set Free. Tate Britain. Till 25.1.2015.
Den stora engelska landskapsmålaren J. M. W. Turner fyllde sextio år 1835 och de verk han skapade de därpå följande femton åren – således på sin ålders höst – är nu föremål för Tate Britains utställning Late Turner: Painting Set Free i London.
Utställningen sammanfaller med filmen Mr. Turner och också om Mike Leighs film kan sägas ha en del överdrifter i personporträttet så ger utställningen och filmen tillsammans oss mycket att fundera över. Inte minst frågan om hur kreativitet kan fungera senare i livet.
Beundrad och förlöjligad
Turners sista år har av många ansetts som de förnämligaste som gjorde honom till en föregångare för impressionisterna. Samtidigt fanns det dåförtiden en uppfattning att han var en isolerad gestalt som arbetade i avskildhet från sin tid.
Museet vill nu visa att så inte var fallet. Han var en av de ledande konstnärerna i Royal Academy, men samtidigt både beundrad och förlöjligad. Hans alltmer disiga brungula dimmor förbryllade kritkerna som inte visste hur de skulle förhålla sig till dem. Alla regler tycktes ha nonchalerats och många undrade till och med om Turner visade tecken på vansinne.
Hans mor hade dött sinnesjuk – var det en ärftlig belastning?
Vi vet i alla fall också att Turner tyckte om att vara retsam. När han blev ombedd att förklara vad han menade med den mystiskt spinkiga Napoleon och hans skugga i den skimrande War: The Exile and the Rock Limpet från 1842 ansåg han att kritikerna kunde fundera ut det själva.
Att Turner också på äldre dagar var starkt motiverad är uppenbart. Han målade havet vid kanalkusten i Margate därifrån hans kvinna, ursprungligen hyresvärdinna, härstammade. Han reste på nytt till Venedig, Frankrike och Schweiz och experimenterade i konsten med oljefärger, blyvitt och vax.
Turner kletade och stänkte färg på duken och gned och skrapade med fingrarna. Många målningar har ett 3 mm tjockt skikt färg som består av oljefärg, bivax, linolja och ibland också kåda. Den varma gyllene glöden Turner eftersträvade har inte alltid överlevt och vissa målningar är därför mera smutsbruna.
Sjukdomstillstånd
Men vilken konstnär! Här finns en häpnadsväckande, enastående kraft.
Det är i alla fall oundvikligt att se tavlorna och inte ställa frågan hur konstnärens hälsotillstånd de sista sexton åren återspeglas i hans konst. Han hade Parkinsons sjukdom och drack oupphörligt sherry för att bemästra handens skakningar. Han hade gråstarr som anses ha drabbat honom tidigt genom vanan att stirra rakt mot solen. Diabetes ledde också till övervikt. Det är dessutom troligt att Turner hade drabbats av blyförgiftning.
Något av sjukdomstillståndet kan sannolikt skönjas i de senare tavlorna där ljuset dominerar och vad vi möter är skimrande band av mjukt gult och blått. Men den tandlösa sjuka gubben kunde och hans skaparglädje utmanade både ålder och sjukdom.
JMW Turner dog den 19 december 1851 klockan 10 på morgonen. Och just då, berättade hans läkare, bröt den sol Turner så hade älskat och målat hela sitt liv, fram genom molntäcket.
Utställningen pågår i London till den 25 januari 2015. Den går sedan vidare till J. Paul Getty Museum i Los Angeles och Fine Arts Museums i San Francisco. Filmen Mr. Turner har premiär i Finland den 19 december.
Publicerad i HBL 15.12.