Musikrecension: Sällsynt gäst
Det var något av en happening utan överraskningar när Sakari Oramo för första gången på länge dirigerade HSO.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Sakari Oramo. Solister Anu Komsi, Tuija Knihtilä, Mati Turi, Juha Uusitalo. Musikhuskören, instudering Tapani Länsiö. Beethoven: Symfoni nr 9. Musikhuset 17.12.
Chefsdirigenten för Radions symfoniorkester skall inte dirigera Helsingfors stadsorkester och vice versa. Det är en oskriven regel.
Sakari Oramo var i nio år boss för RSO och det var först efter att han hösten 2010 meddelade att han lämnar orkestern 2012 som HSO ens kunde börja drömma om att engagera honom. Ögonblicket då Oramo för första gången på länge skulle stå framför HSO infann sig så i onsdags.
Det var förstås något av en happening, om än utan överraskningar. På programmet stod Beethovens nionde symfoni som HSO har haft för vana att framföra så här års. I fjol dirigerades framförandet av Susanna Mälkki, som i höstas utsågs till orkesterns nästa chefsdirigent, och i år svarade Oramo för tolkningen.
I solistkvartetten sjunger Oramos fru, sopranen Anu Komsi i sällskap av mezzon Tuija Knihtilä, tenoren Mati Turi och basbarytonen Juha Uusitalo. Det är lite ironiskt att så namnstarka solister engageras varje gång Beethovens nia framförs. Solistpartiet i finalsatsen är nämligen minimalt om än krävande. Lika ironiskt är det att en hundramanna kör skall medverka för att egentligen bara sjunga ut Schillers Ode till glädjen. Detta var dock Beethovens tanke och intention och körfinalen, i kombination med symfonins gigantiska mått, gjorde att verket fick sin skrymmande plats i den västerländska konstmusikhistoriens kanon. (Legenden säger att Karajan till och med lyckades påverka utformningen av cd-skivan på 80-talet med sitt krav på att Beethovens nia i sin helhet skall rymmas på en cd-skiva.)
Hur lät det i onsdags? Solistkvartetten var sällsynt välsjungande, speciellt Komsis och Knihtiläs vackra sång bar fint över orkestern. Om kören inledningsvis lät en aning slapp ryckte man snabbt upp sig och gjorde en slagkraftig insats mot slutet. Stadsorkestern spelade med glädje och entusiasm, inledningsvis en aning jämntjockt, mot slutet frenetiskt euforiskt.
Gärna skulle man höra Oramo och HSO på nytt, eventuellt i en annan repertoar. Kanske nån av Nielsens symfonier som han dirigerar så framgångsrikt i London och Stockholm?