Dansrecension: Ett samhälle i miniatyr
"Det här inte en föreställning att gå och njuta av om man vill ha det lite trevligt."
Koncept och regi Jeremy Wade, dramaturgi och scenografi Jaakko Pietiläinen, ljus Mika Haaranen, musik och ljud Tian Rotteveel, dans Meeri Altmets, Maria Autio, Mia Jaatinen, Mikko Makkonen, Viivi Niiniketo, Satu Rinnetmäki, Sini Siipola och Elisa Tuovila. Teaterhögskolan 15.12.
Teaterhögskolans magisterstuderande i danskonst på målrakan med studierna bildar vartannat år dansgruppen Tadac, för att arbeta en period ”på riktigt”. Tidigare år har man presenterat flera av Finlands ledande koreografer i både gränsöverskridande och mer traditionella verk. I år arbetar de unga dansarna med Jeremy Wade, en amerikansk mångsidig konstnär bosatt i Berlin. Med tanke på att det mesta jag sett av Teaterhögskolans slutarbeten i dans har representerat rätt radikal gränsöverskridande scenkonst, är årets Tadac-projekt helt i linje med tidigare års arbeten.
Konceptet och regin ligger denna gång i erfarna händer, och Wade trollar fram dramaturgi med bravur, tillsammans med scenografen Jaakko Pietiläinen. Vågrörelserna i dynamiken är väl synliga – från minimalism till uptempo, lugnare, uppåt igen. Man lyckas undvika tomgång, fast strax före slutet blir det kanske väl utdraget för min smak – mer och mer hysteri, mera sex, mera våld och död ...
Wade har verkligen inte låtit dansarna komma lätt undan – alla åtta får ligga i för brinnande livet och bjuda på sig själva till extremerna. Energin är imponerande, alla gasar på för fullt, men behärskar också det minimalistiska: att bara stå stilla och låta blicken tala. Dansarna får använda sina röster fullt ut, och lyckas bra även med sina repliker på engelska. Sättet att handskas med gruppens ojämna könsfördelning (sju kvinnor och en man) är väldigt lyckat, tänk Subfrau. Överlag känns det som om hela föreställningen lika gärna kunde ha gjorts på skådespelarsidan som på dansarsidan.
Tematiken är tung men angelägen. Föreställningen kretsar kring människan, hur hon strävar efter ett bättre liv, efter ett mer produktivt jag, mot positivt tänkande – och mår rätt illa mellan varven. För det mesta går det i rätt vilda och ångestfyllda banor, emellanåt i brutalt orgastiska tecken. Stundvis får man också chansen att le brett och njuta av lite humor.
Rekvisitan är helgalen med allt från konstgjord gräsmatta till gamla pizzakartonger. Ibland känns det som om det behövdes en ganska drastisk intensitetsnivå i uttrycket för att nå publiken bortom alla absurditeter.
Det här inte en föreställning att gå och njuta av om man vill ha det lite trevligt. Nej, snarare något som provocerar och väcker tankar. Vi behöver alla sparkas till ibland och få en funderare. Hur ser samhället ut egentligen? Är människan riktigt klok? Stilmässigt platsar det här säkert inte i Sannfinländarnas kulturprogram, men vi behöver också sådan här konst.