Musikrecension: Jumppanen som konnässör på flygel
Paavali Jumppanens recital i Sellosalen har något av ett mammutprogram: John Adams halvtimmelånga Phrygian Gates och Liszts sonat!
Paavali Jumppanen, piano. Kuusisto, Adams, Liszt. Sellosalen 14.12.
Utöver musiken projiceras utvalda målningar på scenens vägg. Samtidigt som projektionerna inte egentligen har någon stor inverkan på musiken ger de en inblick i Paavali Jumppanens personlighet – en finsmakare och konnässör som tror på stora verk och stor historia. Visserligen kan man tycka att det i dagens värld är problematiskt att föra fram uppstyltade klassiker men Jumppanen lyckas balansera höga ambitioner med god smak.
Speciellt glädjande är arbetet med samtida musik. Jaakko Kuusistos Jurmo op. 31 målar ett skärgårdslandskap i rytmiska riff och långsamma blänkande ackord. Formens symmetri är för mig det största bekymret med stycket – upprepningarna gör slutdelen av verket enformig och tröttsam. Fördelarna i Kuusistos musik är ett musikantiskt förhållande till pianot och en värmande mild stil som är behaglig att lyssna på.
Kombinationen av Jamie Wyeths målning Warning med Kuusistos musik är konsertens mest tankeväckande par. Delvis klaffar innehållet, måsar och skärgård, men dessutom för kombinationen tankarna till kontroverserna med nutida realistisk målning och tonal musik. Biografiskt är parallellerna mellan konstnärerna att de båda lärt sig en stor del av sin konst från sin fader.
Medryckande energi
John Adams är för tillfället ett av världens hetaste tonsättarnamn – speciellt inom orkestermusik. Phrygian Gates är ett tidigt verk för piano som sammanfattar många av de glimrande texturer och storskalade landskap som Adams fortsättningsvis arbetar med. Jumppanens styrka är att han för fram den klassiskt narrativa dynamiken i musiken och särskilt sista satsen har en medryckande energi. Däremot är den långsamma satsen en lindrig besvikelse. De stillastående ackorden kräver en mer lyssnande attityd och lågmäld klang.
Liszts sonat i h-moll är en av de centrala klassikerna i 1800-talets pianolitteratur. Den bestående charmen ligger delvis i det oemotståndligt dramatiska uttrycket och delvis i en mästerligt utarbetad struktur. Jumppanen gör ett glödande drama av verket på ett sparsamt sätt. Spänningen stiger mot slutet och återtagningen blir den hetsigaste delen. Det är en konst att forma sonater retoriskt så väl.
Viktigast för mig blir ändå att jag faktiskt får höra stora helheter som dessa live. En poäng är att den stora klassiska pianolitteraturen bemöts nuförtiden alltför ofta på Youtube. I det avseendet är Jumppanens arbete på hemmaplan berömvärt.
Utöver sonaten hörs små karaktärstycken av Liszt. Vid en källa är ett tidigt verk vars första versioner går tillbaka till 1930-tal. La lugubre gondola är en dyster hommage till Wagner och tonsättarens begravningståg i Venedig. Nuages gris kommer närmast det fantasifulla uttrycket i de projicerade symbolistiska målningarna.