Musikrecension: Spelmannen har talat
Folkmusikaliska slängar och spelmansgroove gör sig gällande när Pekka Kuusisto tolkar Sibelius violinkonsert med Tapiola sinfonietta.
Medverkande Pekka Kuusisto, violin, samt Ilona Korhonen, runosång; Mauno, Alina och Aili Järvelä, violin; Esko Järvelä, tramporgel. Tapiolasalen 12.12.
Jag kan inte låta bli att fundera över publiken vid Tapiola Sinfoniettas fredagskonsert. Vad har de månne väntat sig av denna konsert? Det är ju inte varje dag man vid en orkesterkonsert dessutom bjuds på spelmansmusik och runosång som en del av helheten. Jag hoppas var och en lät sig överraskas med öppet sinne. Själv såg jag sambandet mellan de olika delarna som rätt så kristallklart. Speciellt om man känner till bakgrunden – hur stor betydelse upptäckten av folkmusiken haft för att frigöra nya sidor av Pekka Kuusistos musikerpersonlighet.
Att kombinera spelmansmusik med nutida musik inspirerad av spelmansmusik är i sig inget nytt. Men nu blev det verkligen en djup bugning mot spelmansmusiken, som fick mycket tid att på paradplats försöka berätta för publiken vad det är frågan om. Rena lyxen var det förstås att lyssna till Mauno Järvelä och tre av hans fem barn. Kaustbytraditionen behärskar de ut i fingerspetsarna, men själv var jag denna gång nästan mer inspirerad av de nyländska spelmanslåtarna, som man tolkade med sting. Kanske det höjde temperaturen några steg att Pekka Kuusisto anslöt sig till gänget i denna del av programmet.
Brobyggare
Jag funderade fram och tillbaka över spelstilen i Kaustby och hur den platsar just här. Största delen av spelmännen i Kaustby håller sig med en spelstil som man kunde kalla klassiskt vacker – det vill säga den fyller alla kriterier ett öra vant vid klassisk musik rimligen kan tänkas framföra. Utan att ge avkall på sväng och mustighet givetvis! Därför fungerar Kaustbystilen också speciellt bra som brobyggare till folkmusiken för folk som är vana att lyssna till främst klassiskt. Det finns många spelstilar i Finland som är vildare, nästa gång kanske den klassiska konsertpubliken kunde bekanta sig med någon av dem också? Men faktum är att Mauno Järveläs stråkföring i den här repertoaren är fascinerande, det sitter en helt elektrifierande kraft i hans stråke, även om han spelar med full stråke till skillnad från brorsonen Arto.
Familjen Järvelä är naturligtvis helt på sin mammas gata och säkerheten själv. Intressant är att alla de tre barnen är musiker, men med helt olika inriktningar, från barockviolin till popsång. På något vis skänker det musicerandet ett visst djup. De här musikerna kunde hitta på vad som helst för finesser – men de förmedlar kärnan i sina traditioner, till största delen unisont violinspel med enkelt ackompanjemang på tramporgel.
Pehr Henrik Nordgren må ha varit bosatt i Kaustby största delen av livet, men han har tydligt hört både stiligt Kaustbyspel och även vildare spelmän. Spelmansporträtten är finfint fungerande musik, satserna är uppbyggda som en liten symfoni. Allra bäst tycker jag om de satser som inte är frejdiga durtrallar. I andra satsen närmar sig soloviolinen liksom ur fjärran, medan orkestern frammanar en magisk stämning, som trädande försiktigt på is. Finalen bjuder på vilda växlingar mellan dur och moll och lite mer demonisk spelmansglädje.
Fascinerande kombination
Kopplingen mellan runosång och Sibelius violinkonsert är inte riktigt lika klar som i till exempel Kullervosymfonin, men kombinationen är fascinerande. Ilona Korhonen, vår främsta expert på Larin Paraske, runosångerskan som Sibelius lyssnade flitigt till, bjöd på stort drama och innerlig tolkning. I sina avskalade solouppträdanden lyckas hon dessutom förmedla runosångens berättande uppdrag, genom att stiligt sjunga fram en kontakt till publiken och likaså sjungande ge över bollen till nästa nummer.
Kvällens huvudnummer var Sibelius violinkonsert, och inte vilken tolkning som helst. Pekka Kuusisto använder sig gärna av folkmusikaliska slängar, spelmansgroove och partier helt utan vibrato. Här har vi dem i en närapå perfekt kombination. Spelglädjen är på topp – i det här skedet av karriären tycks det fruktansvärt svåra verket sitta till den grad i fingrarna att Kuusisto ger ett avslappnat, rentav lekfullt intryck. Orkestern är på helspänn – att framföra det här verket utan dirigent är verkligen en utmaning! Pekka Kuusisto kastar bollen, och Tapiola Sinfonietta tar emot den med besked. Sämningen blir elektriskt intensiv, och man visar verkligen klorna, denna gång är jag speciellt imponerad av den fantastiska träblåssektionen.
Balansen mellan solist- och orkesterpartierna blir på något vis annorlunda än vanligt. I stället för att vila mellan solistpartierna ägnar sig solisten åt att rentav dansande låta sin energi flöda över orkestern och avslappnat jamma med i violinstämmorna. Visst lever man på gränsen till det farliga ibland, finalens inledning var nog på gränsen till hafsig. Men i gengäld var första satsen något av det finaste jag hört. Måste jag välja mellan det trygga och säkra eller vågade risktagningar väljer jag definitivt det senare. När får vi det här på skiva?
Publicerad i HBL 14.12.