Raveonettes himmelska kalabalik
Många konstnärer har genom tiderna föreställt sig den kristna himlen som en fridfull äng där killingar skuttar runt i en stilla bris. Inget kunde var mer fel. I himlen är det konstant konsert med Raveonettes som dygnet runt spränger gränserna för mänsklig ljud- och ljustolerans.
Endless Sleeper
Sisters
Killer in the Streets
Wake Me Up
Hallucinations
Dead Sound
Black/White
The Christmas Song
Break Up Girls!
Gone Forever
Love in a Trashcan
Attack of the Ghost Riders
My Tornado
Summer Ends
When Night Is Almost Done
—
Kill!
Aly, Walk With Me
Vitsord:
När brittiska gothlegenderna The Sisters Of Mercy spelade på Tavastia sommaren 2011 hade man sex timmar före spelningen börjat fylla konsertsalen med kolsyrerök, så när konserten började stod vi i ett moln av mjölk som fick hela salen att skaka hysteriskt i takt med strobeljusen. Någonstans där uppe på scenen kunde man skymta silhuetter av Andrew Eldritch och hans spökarmé till band.
Det var utan tvekan en av de mest intensiva konsertuplevelser jag varit med om.
Av en händelse bar jag i söndags min Sisters t-shirt då danska konceptrockarna Raveonettes uppträdde i samma lokal. Och av en händelse blev konserten åter en veritabel högmässa till strobeljusets och ljudväggens ära.
Raveonettes hämtar sin djupaste inspiration från 1960-talets naiva melodier och moraliska dubbelbotten. Oskuldsfullhet och perversion bildar en polariserad spänning i både musiken och texterna – sockersöta harmonier bakom brutala väggar av kontrollerat noise och skönsjungna berättelser om tonårig dödslängtan, våldtäkt, bilkrascher och brustna drömmar.
Fjolårets Tavastiakonsert med Raveonettes lämnade många i den då totalpackade salen lite besvikna, då Sune Rose Wagner och Sharin Foo tydligen bestämt sig för att den gången utnyttja finnarna som testpublik för nya arrangemang av en lång rad okända och lite svagare albumspår. Men den som vågade sig tillbaka i söndags fick se ett pånyttfött band i absolut toppform med låtlista, sound och intensitet som självskrivet placerar Raveonettes högt upp på listan över rockens internationella elit på 2000-talet.
Det var inte alltid lätt att gissa sig till vilka ljud som verkligen spelades och vilka som flödade från datorns ljudkort, men – med risk att svära i kyrkan – det spelade absolut ingen roll. Raveonettes har aldrig handlat om virtuost behandlade instrument eller spelglädje, utan om att se så förbannat bra ut som möjligt med sitt instrument om halsen.
Som grund för konserten låg sommarens “i hemlighet” utgivna album Pe’ahi – som denna också rescencent redan hunnit hylla till skyarna flera gånger – och konserten öppnade med skivans fem(!) första spår, var och en ett bevis på att Wagner har full insikt i vad Raveonettes är och förväntas vara, såväl som hur man tar den förväntan till nästa nivå, trollbinder dem alla, tar sikte, väntar, ler lite illmarigt – och sedan avfyrar de stora kanonerna … förlåt, gitarrerna.
Den dubbla effekten av ljudväggen i låten Sisters, som skallar ut över en ocean av hysteriskt blinkande vitt ljus kommer rätt så nära min konkreta föreställning av hur det ser ut i den kristna himmelen.
Pe’ahi är Raveonettes sjunde fullängdsalbum och mellan dem ligger ep-skivor och digitala utgåvor som få har stenkoll på. Till exempel Black/White från 2008 var sannolikt en helt ny bekantskap för många, följd av obskyra julsingeln Christmas Song från 2003 och ett par spår från solida guldplattan In And Out Of Control (2009). Pophitten Love In A Trash Can hör alltid till, och sedan blev det åter djupdykning i arkiven med särskilt My Tornado från debut-ep:n Whip It On (2002) och tillbaka till nutid.
Encoren avslutade Sune och Sharin med grymmaste tänkbara framställning av Aly Walk With Me (2008).
Med trumhinnorna fortfarande vibrerande och ögonen halvblinda av den dryga timmens ljud- och ljusmassaker hade man ändå gärna sett hela keikkan en gång till rakt av, om inte annat så för att försäkra sig om att det vi just upplevt verkligen skett på riktigt – att vi inte bara trätt ur tiden i evigheten och egentligen sitter på en molnkant någonstans med Eldritch, Wagner och Foo och grillar marshmallows under en himmel vibrerande i vitt.