Stram men levande form
Jarkko Mandelins dansverk Myrskyjä vesilasissa besitter en kittlande och fängslande känsla som består från början till slut.
Koreografi, ljus och scenografi: Jarkko Mandelin. Ljud: Janne Hast. Kostymer: Jenna Mandelin. Dans: Anni Koskinen, Iiro Näkki och Jarkko Mandelin. Premiär på Stoa 11.12.
En stram scenbild som går i svart och vitt och inringas av en helomspännande rektangel med små fyllda vattenglas i mängder. Små lyktor som hänger från taket. Tre dansare ceremoniellt utplacerade i rummet med exotiska rollnamn i programbladet – Shono Tanaka, Abraham Sakuhatsi och Andy Goldberber. Musik som anspelar på Japan. Återhållsamhet ställd mot förväntan från första stund.
I Myrskyjä vesilasissa gör koreografen och dansaren Jarkko Mandelin tillsammans med dansarna Anni Koskinen och Iiro Näkki verkligen något för dem helt nytt.
Föreställningen tar avstamp i bilden av en japansk trädgård och mera mångtydigt i japansk kultur och kanske till och med scenkultur. Referenserna och de narrativa elementen till trots är helheten på många sätt abstrakt, rörelsebaserad och fokuserad på formen. Just detta skapar en kittlande och fängslande känsla som består från början till slut.
Vid sidan av spänningen mellan återhållsamhet och utfall tycks temat ”storm i ett vattenglas” gå igen i det att scenen är begränsad och tidvis liten för väldigt storstilade och yviga rörelser. Ibland känns det som ett under att den räcker till och att vattenglasen vid alla flanker verkligen förblir upprätta. Samtidigt är ju detta en del av bilden av det traditionellt japanska vi som utomstående känner igen.
Tydlig ensembleanda
Den största utdelningen för mig ger trots allt själva rörelsematerialet och den gedigna framställningen av det, alldeles speciellt i parscenerna. De sistnämnda är både hantverks- och tolkningsmässigt förbluffande fina, intrikat invävda i varandra, omväxlande och skapar stöd för endera partens utfall. Som exempel kan Anni Koskinen ge intryck av att flyga i luften, inte så olik en stillbild ur en kampscen i en kung fu-film. Kampsport, akrobatik och gatudans, med små inslag av klassisk dans, framstår som incitament för rörelsematerialet.
Det som även syns är att materialet instuderats väl och att de tre både känner och litar på varandra – en tydlig känsla av ensembleanda med andra ord. Formbundenheten och det precisa till trots lyckas de tre hålla framställningen levande och betydelsefull. Det känner man tydligt av även i läktaren.