Anne Sexton: Sanningen poesin vet
Bannlys ordet ”modersroll” ur din vokabulär och läs Anne Sextons dikter i stället. Ellerströms förlag har gett ut ett tjockt urval på svenska.
POESI
Dikter i urval och översättning
av Niclas Nilsson & Jenny Tunedal Ellerströms 2014
Två utsagor, skenbart från skilda världar, fick mig att fundera på vad poesin kan som inte journalistiken kan.
Den första är ur en dagstidningsintervju med en ung mamma vars första tid med barnet inte blev vad hon väntat sig:
”Besvikelsen är stor över att en del känslor som hon önskade att hon haft uteblivit.
– Jag trodde att jag skulle känna mig lycklig, salig och vara tacksam inför livet.”
Den beskedliga intervjun, människonära feature utan större ambition än att visa en bit liv lite ”uppriktigt”, blir en kontext där den fruktansvärda bekännelse som intervjuobjektet gör med ett litet fräsande släcks ut i en pöl av plattityder. Det där om att ”vi borde tala mera om det som är svårt i moderskapet” – ”vi” som i ”vi journalister” eller ”samhället”. Och naturligtvis används här också termen ”modersrollen”, som jag skulle vilja se bannlyst från alla seriösa sammanhang för tid och evighet.
Jag tror nämligen att vi kan ”tala ut” på damtidningsprosa om det tröttsamma och jobbiga i modersrollen tills vi blir blåa i ansiktet, utan att komma till saken.
Eftersom det vi egentligen försöker tala om är själen, vårt innersta, psyket. Det här:
"Jag behövde dig. Jag ville inte ha en pojke, / bara en flicka, redan älskad, redan högljudd / i sitt eget hus. Vi gav dig namnet Joy. / Jag som aldrig var säker / på hur man var flicka, behövde ett nytt / liv, en ny bild för att minnas det. / Och detta var min värsta skuld; du / kunde varken bota / eller lindra den. Jag skapade dig för / att hitta mig."
De där var ur den amerikanska poeten Anne Sextons dikt "Avbilden", ur hennes första diktsamling, To Bedlam and Part Way Back (1960). Dikten riktar sig till hennes yngre dotter Joyce, som hon under barnets första år knappt förmådde träffa på grund av sin psykiska ohälsa.
Min poäng med att jämföra en banal tidningsartikel med en berömd poets dikt är i all enkelhet denna: Sexton levererar på nio rader en fundamental sanning om de svarta och oregerliga motiv som styr våra mest fundamentala behov (att vilja eller inte vilja få barn, att älska och värna eller älska och förtära). Försök nu säga ”modersroll” och ni hör hur det låter.
Den som känner sin Sexton vet också att denna tidiga insikt – om det egna bottenlösa hålet i själen och hur illa det lämpar sig att hysa moderskärlek i – inte räddade henne från att vara en på många sätt förfärlig mor. Men hennes barn överlevde hennes missbruk och gränslöshet, och som de sorgliga händelserna i Rautavaara och Kuopio nyligen visat kan moderskap sluta värre än så.
Kroppens november
Med detta ämne har vi bara kommit till sidan 16 i Ellerströms fina och rika Sexton-urval, som innehåller dikter från nio böcker – de åtta som hon själv färdigställt och den nionde som utkom postumt 1978, fyra år efter Sextons död.
Volymen innehåller således prov på det mesta av Sextons drastiska, infallsrika och dramatiska ordkonst som kombinerade material ur hennes egen psykoterapi med sagor, myter och radikala feministiska insikter om kvinnokroppens metaforiska ymnighet. Bekännelsepoesi (confessional poetry) har den kallats, men bekännelse låter skamset och instrumentellt medan Sextons poesi är skamlöst litterär och svår att spänna för moraliska projekt – trots mitt försök i början att håva in en sensmoral.
Här finns dikter som "Den ensamma onanistens ballad", "Hyllning till min livmoder", "Menstruation vid fyrtio":
”... Livmodern är varken ett ur / eller en klämtande klocka, / med i dess livs elfte månad / känner jag november, / kroppens lika väl som almanackans.”
Döden, en mullvad
Här finns också en vacker dikt tillägnad Sylvia Plath, den andra stora amerikanska självmordspoeten. Plath, född 1932, var fyra år yngre än Sexton men hann först till döden, i ett snöigt London 1963 med huvudet i gasugnen.
”Tjuv! – / Hur kröp du dit, // Kröp ensam ner/ i döden jag längtat så mycket och länge // döden vi sa att vi båda växt ifrån, / som vi bar på våra magra bröst,” skriver Sexton.
Och: ”... vad är din död/ annat än en gammal tillhörighet, // en mullvad som föll ut / ur en av dina dikter?”
Allt har inte samma öppna tilltal, och personligen har jag svårt för sådant som ”Jesushandlingarna” och psalmsviten ”O ni tungor” ur den sena samlingen The Death Notebooks (1974).
I den finns emellertid också Furierna, dikter som öppnar sig både mot ångest och humor. Till exempel "Kukarnas furie" som slutar så här godmodigt:
Hon är huset.
Han är tornet.
När de knullar är de Gud.
När de bryter sig loss är de Gud.
På morgonen brer de smör på
rostat bröd.
De säger inte mycket.
De är fortfarande Gud.
Alla världens kukar är Gud
och blommar, blommar, blommar
i kvinnans söta blod.