Skivrecension: Ett meditativt gitarrum
Om The War On Drugs i början prioriterade malande och inåtvänd musik, har ljudlandskapen på Lost In A Dream blivit luftigare och mer mångbottnade.
(Secretly Canadian/Playground)
The War On Drugs föddes då Adam Granduciel och Kurt Vile för ett tiotal år sedan började samköra sina gitarrer. Det stod ändå tidigt klart att den extremt begåvade Vile i första hand var inriktad på en solokarriär, och efter bandets albumdebut (2008) gick han slutgiltigt sin egen väg. I motsats till vad man kunde ha befarat blev det här en lyckad lösning, eftersom förändringen i slutänden kom att bidra till en ny öppning i The War On Drugs’ musikaliska uttryck. Om bandet under inledningsfasen prioriterade en rätt malande och inåtvänd musik, har ljudlandskapen på aktuella Lost In A Dream blivit betydligt luftigare och mer mångbottnade.
För ledaren Granduciels del har 2010-talet handlat om att den föregående utgåvan Slave Ambient gav möjlighet till ett obrutet turnerande, vilket i sin tur ledde till att hans långvariga flickvän tröttnade på förhållandet – och till att han själv därefter på klassiskt vis skrev en rad sånger där han uttryckte sin sorg över separationen. De här stämningarna utgör grunden för det nya albumet.
Intimt men storslaget
Också om den direkt explicita svärtan lyser med sin frånvaro kommer en stillsamt reflektiv, underliggande atmosfär av vemod och sorg att prägla både texter och ljudvärld. Musiken är i grunden närmast hypersensitiv, samtidigt som bandet ändå också kan skapa öppningar åt det storslagna hållet – så att den intimitet melodierna förmedlar inte alls gör dem olämpliga för maffiga utescener. Det här blir som mest tydligt i den Springsteen-böljande Burning, men också linjen till Waterboys är klart antydd.
Fast några allsångsnummer är det förstås inte fråga om, tvärtom bär melodilinjerna och låtstrukturerna på så många mindre vanliga tonföljder och underfundiga nyanser att man kan lyssna nästan hur många gånger som helst utan att fräschheten, möjligheten att upptäcka nya vändningar skulle försvinna. Det handlar i grund och botten om en tillståndsmusik, där man som lyssnare leds in i ett meditativt emotionellt rum, inramat av ett rockbands suggestiva gitarrtyngd.
Och åtminstone jag trivs mer än bra i det rummet. För mig är det här årets starkaste album så här långt.
Publicerad i HBL 28.5.2014