Dammiga scener ur ett äktenskap
Arto af Hällström har förflyttat Pinters triangeldrama Svek från 1978 till ett slags tidlös miljö på Nationalteaterns Willensauna-scen, där pjäsens syn på relationer och könsroller dessvärre blir uppenbart föråldrad.
Text: Harold Pinter. Regi och övers. till finska: Arto af Hällström. Scenografi: Kimmo Viskari. Dräkter: Auli Turtiainen. Ljus: Ville Virtanen. Ljud: Esa Mattila. Mask: Jani Kylmälä. På scenen: Maria Kuusiluoma, Marc Gassot, Petri Liski, Zoran Atanasov.
Premiär på Nationalteaterns Willensauna-scen 10.12.
I Svek från 1978 synar Harold Pinter det småborgerliga äktenskapet – en tillvaro byggd på lögner och tomma ord, där make och maka sist och slutligen är främlingar för varandra.
Pjäsen är förankrad i 70-talet, den ”fria kärleken” och de lösa relationerna. Robert (Petri Liski) är gift med Emma (Maria Kuusiluoma), och kompis, squashpartner och kollega till Jerry (Marc Gassot). Emma och Jerry ligger med varandra bakom ryggen på Robert, som i sin tur ligger med otaliga kvinnor bakom ryggen på Emma. Trots alla svek fortsätter den präktiga livsstilen med squashspel, luncher och Italienresor.
Saknar kontext
Pjäsen börjar 1977, då relationen mellan Jerry och Emma redan tagit slut – också Emmas och Roberts äktenskap – och fortsätter sedan i en omvänd kronologi till 1968.
Regissören Arto af Hällström har förflyttat dramat till ett slags tidlös miljö på Nationalteaterns Willensauna-scen, där pjäsens syn på relationer och könsroller dessvärre blir uppenbart föråldrad, rentav löjeväckande. Älskarinnan, som möter älskaren i deras kärleksnäste, iklädd förkläde och med köttgrytan i ugnen, hör till de larvigare inslagen.
Det gammalmodiga kunde ändå ha varit lite roande om regissören medvetet lekt med tidsandan, men utan ett sammanhang förefaller storyn ganska ynklig. Inte ens Pinters omvända kronologi känns i dag särskilt piffig.
Tom, välbeställd tillvaro
Pinter har skrivit en medvetet banal dialog för att avslöja tomheten i figurernas välbeställda tillvaro. I en scen spetsar af Hällström till replikväxlingen en aning mellan hannarna Jerry och Robert, visar avsiktligt det löjliga i deras jargong, men i övrigt ligger det något tv-aktigt över föreställningen. Det är också tråkigt att det lagts så lite krut på scenografin och dräkterna.
Figurerna Robert och Emma förblir bleka. Det finns inte tillräckligt med styrka och sting i gestaltningen och replikväxlingen.
Den som bäst passar in i dramat är Marc Gassot som förste älskaren Jerry – trovärdigt nördig och snobbig på samma gång, med avslöjande gälla skratt.