Grus Grus tjusar med ljusprojektioner
Som helhet är Svarta rummets fjäril inte fullt mogen, men här finns idéer som är udda och fantasifulla, som man knappast annars skulle få ta del av på Svenska Teatern.
Text: Ville Kurki och arbetsgruppen. Regi och dramaturgi: Ville Kurki. Ljud: Kalle Terästö. Ljus: Laura Siironen. På scenen: Sofia Molin, Janna Haavisto, Samuli Riik. Grus Grus Teaters premiär på Svenska Teaterns Nicken-scen 10.12.
Två kvinnor försöker stålsätta sig inför jordens stundande undergång – eller är det i själva verket insikten om sin egen dödlighet som gestalterna ska finna sig i?
Sofia Molin och Janna Haavisto är charmiga protagonister i Grus Grus Teaters föreställning Svarta rummets fjäril. De får in en hel del värme och humor i sitt samspel och växlar turvis mellan rollen som den rädda och den lugna, den som tröstar och den som behöver tröst.
Regissören Ville Kurki har skapat ett sympatiskt och lekfullt Beckett-inspirerat existentiellt drama på Svenska Teaterns Nicken-scen. Mycket av stämningen i den en timme långa föreställningen bygger på de finurliga ljusprojektionerna som skådespelarna i realtid ritar på en datorskärm och som sedan dyker upp på den svartmålade väggen där de accentueras av Laura Siironens ljusdesign. Särskilt vacker är scenen där Janna Haavistos kropp liksom perforeras och allt från skelett till blodomlopp målas fram i prunkande färger.
Det är snyggt och skickligt men i längden avtar effekten av projektionerna eftersom de inte integrerats tillräckligt grundligt i innehållet, utan snarare fungerar som separata nummer mellan scenerna.
Texten är rak och ärlig och visst kan man identifiera sig med den existentiella ångesten som de två gestalterna panikartat kämpar med. Men enkelheten gör att texten ibland också blir banal.
Som helhet är Svarta rummets fjäril inte fullt mogen, men här finns idéer som är udda och fantasifulla, som man knappast annars skulle få ta del av på Svenska Teatern. Samarbetet med fria grupper som Grus Grus och Bulleribock (vars produktion vi såg i höstas på Nicken-scenen) förlöser uppenbarligen fräsch och nödvändig kreativitet i det gamla teaterhuset.