Musikrecension: Pianotrio på två sätt
Dawn of Midi och Kari Ikonens trio bjöd på vitt skilda former av triojazz.
Ääniwalli 11.12.
Med undantag av Tatu Rönkkö, som spelat i någon privatpersons kök med dess utensilier nästan varje dag denna vecka, ägde torsdagens We Jazz-installation rum i ett tämligen nytt och intressant utrymme i Vallgård.
På den ordagrant postindustriella scenen Ääniwalli uppträdde två vitt skilda pianotrion. Kari Ikonens trio med kontrabasisten Ara Yaralyan och trumslagaren Markku Ounaskari spelade samtida triojazz med intryck från bland annat Armenien och Indien. USA-trion Dawn of Midi med pianisten Amino Belyamani, kontrabasisten Aakaash Israni och trummisen Qasim Naqvi bjöd på något helt annat, minimalism med intressant koncept.
Installationsmässigheten betonades av att salen bytte skepnad mellan de två triorna. Ikonens trio spelade för en sittande publik, men för den andra trions performans samlade man bort stolarna. Då man senare erfor utrymmet fullsmockat av en yngre generation av diggare insåg man varför.
Ikonens trio är en samtida eller modern pianotrio i bemärkelsen att instrumentens roller är jämlikare än traditionellt. Särskilt virtuosen Yaralyans kontrabasspel hade en stor roll under setet. Armeniern skapade genom turvis pizzicato och arco en illusion av kvartett. Det är sällan man hör så rent och angeläget stråkspel på den stora fiolen. Yaralyan stod även för en del av repertoaren, då han hade arrangerat två smäktande vackra kompositioner av landsmannen Gusan Ashot. Balladen Testament Of My Heart framfördes nästan som duo av basisten och pianisten. I det andra stycket, vars titel Ikonen översatte till Kuin tähtönen, var flygeln preparerad och påminde klangmässigt om en cittra.
De två inledande styckena led av dålig ljudbalans. Bastrumman täckte tämligen effektivt kontrabasen. Styckena var Ikonens Azur som förde tankarna till Brad Mehldaus trio och ett impressionistiskt stycke vars namn på svenska är En älvas förmiddag.
En sprittande rolig överraskning var Ikonens arrangemang av en Bollywoodlåt, som blev en explosiv polyrytmisk färd. Det var intressant att konstatera hur de indiskt karakteristiska soundtrackfraserna tydligt kunde uppfattas, trots styckets nya musikaliska miljö.
Dawn of Midi spelade maskinmusik utan maskiner. I traditionellt akustiskt trioformat skapade de nästan oändligt långa, repetitiva men växande och varierande tonslingor med rytmerna i förgrunden. Eller egentligen var det enbart fråga om rytmer. Musiken innehöll endast några få tonhöjder. Ibland var rytmerna knyckiga, som om någon skulle ha loopat en takt eller fras mindre noggrant; sådant förekommer ju både avsiktligt och av misstag i elektronisk klubbmusik. Det var suggestivt, hypnotiskt och så vidare, men volymen var på tok för hög. Hoppas att publiken som stod framför scenen hade skyddat öronen.
Som idé är denna musik intressant och har utvecklingspotential, fast det påminde mycket om det man kunde höra i elektronisk form till exempel på baren Soda på den tiden då begreppet hipster var okänt.