Filmrecension: Adjö till Midgård
Nu har vi kommit till den sista hobbitfilmen, den stora finalen. Det är tid för utdelning.
Vitsord:
Alla de rollfigurer vi har lärt känna, alla de intriger som byggts upp når sin kulmen. Det blir mindre tid för förundran och humor, mer för spänning – och tårar.
I den förra delen var draken Smaug på väg mot Sjöstad och nu får vi se honom svepa ner över staden som en brandbomb. Smaug är förutom Gollum Peter Jacksons förnämsta skapelse och det är omöjligt att inte bli imponerad av hans fjälliga ansikte, enorma ringlande kroppshydda och röst av Benedict Cumberbatch. Det är nästan sorgligt när Bard (Luke Evans), den ädla människan, fäller draken med sin pil.
Då har dessvärre dvärgkungen Torin (Richard Armitage) redan blivit korrumperad av drakens enorma skattberg – en del Joakim von Anka, en del bankvalv. Girighet kallas ”draksjuka” och just Torins förryckta lust att samla mer och mer hör till det som känns mest aktuellt i historien.
Han håller tal om att ”liv är billigt medan pengar är det mest dyrbara” och är beredd att gå i strid mot gamla vänner som Bilbo (Martin Freeman), sina egna dvärgar och både människor och alvar, bara för att inte ge bort ett endaste mynt. Här kan man onekligen dra paralleller till t.ex. somliga EU-kapitalister i dag som lämnar hela folk att lida nöd för att inte riskera höjda räntor. Medan det stora hotet, den ondskefulla Sauron och hans orcher, suger kraft ur deras interna gräl.
Lyckligtvis finns den lilla enkla figuren Bilbo som slugt och modigt medlar och även gamla magiska bekanta som Gandalf och Galadriel.
Till slut utmynnar förstås allt i det stora femhärarslaget. Här strittar orch-huvuden, alvkungar strider på älgar och dvärgar på vädurar, och en isplan får på ett effektivt sätt utgöra skådeplatsen för den sista striden.
Här avviker filmen mest från boken. I boken filosoferar Bilbo: ”Jag har hört många sånger om strid, och alltid har jag tyckt mig förstå att nederlag kan vara ärorika. Men jag tycker det är otrevligt för att inte säga uppskakande.” Det här förnuftiga tonfallet håller filmen nog inte, även om Martin Freeman som spelar Bilbo lyckas göra det alldeles utmärkt. Men Jackson kan inte motstå att levandegöra varenda figur som nämns i Tolkien, elegi, stora slag och stora gester.
Relativt rapp
Hobbiten sys också ihop med vad som komma skall i Sagan om ringen mycket tydligare än böckerna. I den enorma helhetsversionen som säkert komma skall blir det främst skådespelarna, som den lätt avdankade Orlando Bloom, som i sitt ansikte kommer att avslöja ordningsföljden.
Jämfört med de två tidigare delarna är Hobbiten: Femhärarslaget mer fartfylld, tightare klippt och mindre episodisk. På ynka två timmar och 24 minuter speltid är det den kortaste av alla filmerna om Midgård.
Mycket är bekant, framför allt för dem som kan sina Sagan om ringen. Det blir en del upprepningar och tekniskt är de här 3D-filmerna helt enkelt inte lika snygga.
Men detta är samtidigt Peter Jacksons stora farväl till Midgård. Det har varit en massiv satsning, där en globaliserad filmbransch i ett visst digitalteknologiskt ögonblick gjorde det möjligt för ett gäng rufsiga Sagan om Ringen-fans från Nya Zeeland (och med tillförseln av Guillermo del Toro, Spanien) att få förverkliga all sin nördkunskap, sina vilda visuella infall och sin trogna men ändå sprakande fantasi med en enorm budget.
Det är stort och de kommer att saknas. Filmerna har präglat en generations barndom. ”Må ert minne aldrig förblekna”, som Bilbo säger till sina döda vänner.