Skivrecension: Enkelt och vackert
Häpnad och förvåning slår en allra först i fallet med Kalevi Ahos pianomusik.
(BIS)
Vid en första genomlyssning låter tonsättaren Kalevi Ahos samlade solopianoproduktion överraskande enkel, ska vi säga gammalmodig, något som omedelbart får mig att undra varför.
Är orsaken att nyaste stycket är från 1993 och att Aho inte har skrivit någon ny pianomusik på över tjugo år? Tja, så värst gammalmodig lät konstmusiken i allmänhet inte på 1980- och 90-talet och snarare var musiken ofta djärvare än i dag när kompositörer i gemen var mera modernistiskt orienterade. Orsaken finns inte här.
Var Ahos uttryck något av en protest mot tidens rådande idiom? Nja, utvecklingen visar snarare att kompositörens pendel svängt fram och tillbaka längs årens lopp, från det enkla och tidvis naiva i Nitton preludier (1965–68), som han till största delen skrev innan han studerat vare sig komposition eller piano, mot ett modernistiskt idiom i pianosonaten från 1980 och Solo II (1985) och tillbaka till ett enklare uttryck i Sonatina från 1993. På skivan är verken inte uppställda i kronologisk ordning, snarare enligt svårighetsgrad.
En fråga återstår: Har Kalevi Aho inte haft något att uttrycka genom pianot på tjugo år? En troligare förklaring är att beställningarna på orkesterverk upptagit all tid och att kallet att skriva solokonserter för alla möjliga ovanligare instrument upptagit all kraft. Även om Aho endast har använt pianot i orkester- och kammarmusikverk på senare år, lär något åter vara i görningen. Troligtvis har kompositören inspirerats av pianisten Sonja Fräki som specialiserat sig på hans musik och valt att doktorera på ämnet.
Arkaiskt och finstämt
Solopianoproduktion hittills ryms på en skiva och omfattar sex helheter, varav den största är sviten med nitton preludier. Överlag finns något arkaiskt, finstämt, känsligt och underskönt över styckena. Intryck av Bach, Bartók, finska folkvisor, svenska folkvisor och inte minst Schumann blandas om vartannat. I sina stunder påminner den här musiken också om sena Beethoven när Aho pastischerar Bach.
Inledningen i Tre små pianostycken (1971) för tankarna till Närböläisten braa speli ur Rautavaaras Pelimannit-svit när späckade ackord rör sig i motsatt riktning i båda stämmorna. Sonatinan är härligt rytmisk och kraftfull, medryckande helt enkelt. Sonaten från 1980 var tänkt att vara så virtuos som möjligt, men är kanske svårare än den låter. Mer utmanande är Solo II, skriven för Maj Lind-tävlingen 1986, som redan med sina schönbergskt fragmentariska kaskader fångar och utmanar lyssnaren: är det detta som du vill lyssna till?
En intressant aspekt är att en stor del av styckena uttryckligen är skrivna i pedagogiskt syfte, till exempel Två lätta stycken för barn (1983).
Om jag ibland associerar Ahos pianomusik med Rautavaara eller Prokofjev kommer jag oftast att tänka på Skrjabin, speciellt senare hälften av dennes produktion: Musiken är färggrann och rik till sin natur med stora flödande känslor, ett slags kombination av avantgardism och traditionalism. Och allt i en skicklig och sinnlig framställning av Sonja Fräki.