Musikrecension: En otyglat oborstad antihjälte
Åbofilharmonikerna och Leif Segerstam gjorde succé vid sitt senaste Musikhusbesök och triumfen var inte mindre när man återvände med Sibelius ungdomssynd Kullervosymfonin.
Åbofilharmonikerna, Laulu-Miehet, Laulun Ystävät & Naskalit i Musikhuset 7.12. Dirigent: Leif Segerstam. Solister: Johanna Rusanen-Kartano, sopran, Juha Kotilainen, baryton. Körinstudering: Matti Hyökki & Tommi Saalas. Visualisering: Beverley Carpenter & Susana Nevado.
Salen var igen välfylld och Segerstam visade med besked att den gamla magin finns kvar, även om orkestern är en annan.
Sibelius var i och för sig inte speciellt ung, 26 år, när han 1892 dirigerade uruppförandet av sitt genombrottsverk, men "synd" är ett motiverat ordval såtillvida att han efter några framföranden, obegripligt nog, drog tillbaka verket från offentligheten. Esa-Pekka Salonen har dock en teori om att han var inne på en extremt häftig estetik, som om den fullföljts hade lett till en helt annan utveckling än den vi känner, och att detta störde honom för resten av hans liv.
Vare därmed hur som helst. Kullervo äger en vildvuxet oborstad urkraft som delvis ännu återfinns i den första versionen av en En saga, Skogsrået och de två första Lemminkäinenlegenderna, som ävenså drogs in, men småningom slipades bort. Den mognare Sibelius skulle ha strukit åtskilligt i framför allt de två första satserna, men Kullervos charm ligger just i den otyglade spontaniteten.
Kullervos och systerns stora scen i tredje satsen – på kornet gjord av Juha Kotilainen och Johanna Kartano-Rusanen – ger en aning om hur Kalevalaoperan Båtens skapelse kunde ha låtit om Sibelius inte drabbats av stora Wagnerdarren. Fjärde satsen, Kullervo drar ut i strid, förebådar åter den helvetesfärd över stock och sten som några år senare fulländades i Lemminkäinen drager hemåt.
Vokala hundraåringar
Segerstams tempobehandling var, på sedvanligt sätt, återhållsam – han tog med sina modiga 82 minuter 10 minuter mer tid på sig än Paavo Berglund i HSO-inspelningen från 1985 – men man fick aldrig känslan av självsvåldighet. Allt föreföll genomtänkt och ändamålsenligt, den emotionella laddningen var avsevärd och musikerna reagerade alert.
Det var onekligen en briljant idé att låta 100-åringarna från gamla och nya huvudstaden, Laulun Ystävät och Laulu-Miehet, tolka det suggestiva körpartiet. Det gjorde man, även om medelåldern i bägge körerna är på den mognare sidan, med en på det hela taget ståtlig klang, omsorgsfull frasering och berömvärt tydlig diktion.
Idén att visualisera framförandet i samarbete med studerande vid Åbo yrkeshögskolas konstakademi var likaså utmärkt, men nog kunde man ha väntat sig mer, när arbetet leddes av två auktoriteter på området, Beverley Carpenter och Susana Nevado. Nu handlade det mestadels om aboensiska gatu- och skogsbilder samt obestämt fladdrande abstrakta figurer.
Man lär även ha använt sig av en ny rörelsedetektorteknologi för att omvandla musikerkinetiken till bild och den förträfflige konsertmästaren Juha-Pekka Vikman tvingades spela med en sladd fästad vid stråkarmen. I praktiken ledde det dock enbart till något slags hoppande EKG-kurva, som verkade ha rätt litet att göra med det hörda.