Musikrecension: Självständighet med jazz och dada
Esa-Pekka Salonens Karawane är ett komplext verk. Fördelen är det glädjande uttrycket i musiken. Nackdelen är att helheten känns svårtolkad och eklektisk, skriver Dante Thelestam.
Radions symfoniorkester. Tapiola kammarkör. Key ensemble. Hannu Lintu, dirigent. Jukka Perko, saxofon. Aki Rissanen, piano. Antti Lötjönen, kontrabas. Teppo Mäkynen, trummor. Sarmanto, Sibelius, Salonen. Självständighetsdagens festkonsert, Musikhuset 6.12.
RSO:s några år gamla tradition med festkonserter på självständighetsdagen fortsätter. I år blir det en njutbar konsert, där finländsk musik från olika tider och genrer är representerade. Viktigast på självständighetsdagen är kanske ändå att musiken lyckas väcka tankar.
Gränserna mellan jazz och klassiskt görs ofta värre än vad de egentligen är. Så till vida är det ett berömligt beslut att ta in Heikki Sarmantos Finland på programmet. Verket är en somrig serie med melodiska låtar för jazzkvartett och stråkorkester – behaglig och slätstruken musik.
Skillnaderna mellan genrer tycks den här gången ligga i attityd och uppträdande. Jazzkvartetten – Jukka Perko, Aki Rissanen, Antti Lötjönen och Teppo Mäkynen – småler skämtsamt medan Hannu Lintu och orkestern viftar på för fullt allvar. I salen hörs musiken emellanåt avlägset – via radio eller Yle-arenan blir upplevelsen intimare.
Sibelius orkesterdikt Pohjolas dotter är en välvald självklarhet i programmet. RSO:s musicerande är finputsat och intensivt. Emellanåt är det svårt att urskilja enskilda solon i orkestermassan.
Esa-Pekka Salonens nya verk är kanske huvudnumret i programmet. Karawane för kör och orkester baserar sig på en berömd Dada-dikt av Hugo Ball. Verket delar sig i två satser där den andra satsen är någon sorts omskriven upprepning av den första.
Karawane är ett komplext verk som väcker otaliga associationer. Fördelen är det glädjande uttrycket i musiken – Salonens musik är färggrann, fantasifull och underbart rolig. Mina favoriter i potpurrin blir det lågmälda sorlet i början av båda satserna och den återkommande balinesiska kecak-dansen. Nackdelen med mängden olika idéer är att helheten känns svårtolkad och eklektisk. Själva kombinationen av symfoniskt etablissemang och Dada-texter är kontroversiell.
Orkestralt är Salonen alltid lika insiktsfull. Förmågan att använda orkestern helhetligt och samtidigt bjuda på exotiska detaljer är ett bevis på gediget arbete. Körsatsen är mångsidig och välskriven. Key ensemble och Tapiola kammarkör gör ett proffsigt arbete men undviker ett mer skrikigt uttryck.
Om programmet i stort känns balanserat så är det i ett avseende allvarligt snedvridet. Huvudartisterna är alla män: Hannu, Jukka, Aki, Antti, Teppo, Teemu, Heikki och Esa-Pekka. Det är en besvikelse att se klassisk musik i Finland firas så mansdominerat.