En superstjärna för vår tid
Musikteatern Kapsäkki har skapat en innovativ och delvis okonventionell föreställning om illusionisten och utbrytarkungen Harry Houdini.
Manus: Juha Siltanen. Musik: Jukka Nykänen. Regi: Minna Vainikainen. Scenografi: Anne Karttunen. Dräkter: Riitta Röpelinen. Koreografi: Jarkko Mandelin. Ljus: Janne Teivainen. Ljud: Tapio Pennanen. Musiker: Jukka Nykänen, piano, Mauri Saarikoski, violin, Hannu Rantanen, kontrabas, Mikko Hassinen, slagverk. I rollerna: Eero Milonoff, Reetta Ristimäki, Leo Honkonen, Emmi Hatjasalo, Miika Laakso, Kristiina Janhunen, Jarkko Mandelin.
Kapsäkkis premiär på Alexandersteatern 4.12.
Den legendariske illusionisten och utbrytarkungen Harry Houdinis färgstarka liv har resulterat i talrika filmer och tv-serier medan intresset på musikalsidan, intressant nog, varit svalare – en omsusad Broadwayproduktion har i dagarna tillsvidare lagts på is.
När musikteatern Kapsäkki, med oförtröttliga idésprutan Reetta Ristimäki i spetsen, sätter upp en nyskriven musikal om Houdini rör man sig alltså på relativt jungfrulig mark och smärre ojämnheter till trots har man åstadkommit en både innovativ och, delvis, okonventionell föreställning.
Den store Houdinis – född Erik Weisz 1874 i Budapest – saga rymmer tacksamt stoff för en uppsjö av sceniska verk. Förutom den rent yrkesmässiga sidan ter sig den sammansatta människan Houdini på många sätt aktuell: han var en av historiens första superstjärnor som insåg brandningens och marknadsföringens betydelse och även utnyttjade dem till fullo.
Brokig kavalkad
Juha Siltanens libretto, som bjuder på en hel del typiskt siltanenska absurditeter jämte skruvad humor och verfremdungseffekter, är i grunden en trygg biografi men kronologin står inte sällan på huvudet och Siltanen tar sig även i övrigt avsevärda innehållsmässiga och dramaturgiska friheter.
Några scener i den brokiga kavalkaden, däribland den dråpliga episoden vid det ryska hovet samt den ungerska folkdansen, ter sig mer än lovligt lösryckta men sätter onekligen färg på helheten. Rätt stort nummer görs, när tonen mörknar i andra akten, av modersrelationen samt schismen med den troende spiritisten Arthur Conan Doyle, men det sitter bra som motvikt till glättigheten.
Minna Vainikainens regi har i övrigt funnit en fruktbar balans mellan musikteaterns traditionella medel och en mer fysisk teater, som finner sin huvudsakliga utlöpare i Kristiina Janhunens och Jarkko Mandelins akrobatik. Anne Karttunens och Riitta Röpelinens scenografi och dräkter skapar åter, effektivt understödda av Janne Teivainens ljussättning, med enkla medel suggestiva illusioner.
Sofistikerad provkarta
Siltanens tids- och idémässigt vittomspännande upplägg öppnar självfallet en mängd intressanta musikaliska möjligheter och när gudabenådade tusenkonstnären Jukka Nykänen är partituransvarig kan man även lita på att de blir maximalt utnyttjade.
Nykänen presenterar en lika bred som sofistikerad provkarta över tidens europeiska och amerikanska underhållningsmusik, kryddad med temporära utflykter ända in i modern musikal- och operaestetik. Kvartetten, omfattande piano, violin, bas och slagverk, fyller överraskande väl ut det musikaliska rummet, även om en kompletterande blåsstämma hade bidragit med värdefull tilläggsfärg.
Eero Milonoff sjunger inte en ton, men hans Houdini är i gengäld berömvärt expressiv i tal och åtbörder. Reetta Ristimäki är både festlig och berörande som moder och hustru, Emmi Hatjasalos märgfulla subrett och Miika Laaksos ljusa tenor kompletterar snyggt den vokala helheten och Leo Honkonen gör ceremonimästarens viktiga roll till sin på ett nära nog definitivt sätt.