Filmrecension: Drömindustrins zombier
Det verkar nästan omöjligt att göra satir på kändiskulten i Hollywood. Tydligen är den so ”over the top” att den inte går att bemöta med ironi.
Manus & regi: David Cronenberg. I rollerna: Julianne Moore, Mia Wasikowska, Robert Patinson, John Cusack.
Sophia Coppola lyckades nog bäst i The Bling Ring, om filmstjärnefans som stjäl som skator av sina hjältar. Animerade, seriöst underliga The Congress av Ari Folman var ett nyare försök. Med stor förväntan ser jag förtexterna till Maps to the stars om hur himmelens stjärnbilder och en karta till stjärnornas hem i Hollywood är lagda över varandra – varifrån kommer vår absurda vilja att navigera i livet efter stjärnorna?
Den kanadensiske auteuren David Cronenbergs sardoniska humor, iskalla människobild och formella briljans borde vara som gjorda för uppdraget. Ändå tycker jag han misslyckas: Filmen är rörig och vill samtidigt vara grekisk tragedi och frusen Hollywood-såpopera. Den är bitter och hånfull snarare än humoristisk och visuellt är den underväldigande.
För några år sedan lyssnade jag på Cronenberg i New York och då talade han om sin önskan att bli anställd i Hollywood – efter en livstid i filmens tjänst hade han aldrig fått ett enda anbud därifrån. Inte precis någon överraskning med tanke på denna nattsvarta bild av filmstaden. Den vackra slutbilden – filmens enda – måste väl vara en symbol för hur stendöd han anser Hollywood-filmen vara i dag. Hur inget levande – vare sigv människor eller filmer – kommer ut därifrån.
Hollywood som spökstad
Den här filmen är deformerad, förmodligen otäckt sanningsenlig (Cronenberg påstår att han hört alla repliker i filmen yttras på allvar i verkligheten), elak men inte ointressant. Filmen är en köttslig gestaltning av Hollywood som tillstånd: det inåtvärmande, incestuösa, besatta, giriga, sjukligt narcissistiska, växthus-aktiga. Syskon gifter sig, får barn som ser spöken, blir schizofrena, självdestruktiva. Döttrar går i sina filmstjärnemödrars fotspår. Det är på sätt och vis genialiskt eftersom det ju är så filmfabriken lever i oss alla: som bleknade bilder, stjärnor, roller, scener som vi minns från 100 år av film. På film går det att uppliva spöken som konkreta personer och de blir faktiskt ganska skrämmande.
Men långt mer skrämmande än några spöken är rollfigurerna. De flesta är skådespelare eller diverse parasiter som livnär sig på dem, som John Cusacks psykologguru/kvacksalvare/massör. Konkurrensen är brutal: 14-åringar blir utklassade som stjärnor av 8-åringar, 26-åringar kallas klimakteriehäxor. Mediciner går som ett pillerspår genom filmen. Hen som inga roller har kunde hellre vara död.
Översteprästinna är Havana Segrand, som en vision av hur Lindsay Lohan kommer att sluta. Hon spelas av en Julianne Moore i upplösningstillstånd, med silikon i läppar och bröst och hull vällande överallt, ansiktet svullet, håret sönderblekt, personlighet utan en enda sympatiskt drag eller en cell intelligens. Hennes segerdans då en konkurrents barn har dött är helt osannolik, en blandning av Mommie Dearest och Vad hände med Baby Jane? Moore fick pris för bästa skådespelerska i Cannes och det var en lättnad att se henne smal och disciplinerad som en jakthund i Hungerspelen, för hon är så bra här att jag oroade mig för hennes förstånd.
Den egentliga huvudpersonen är dock den musaktigt söta Agatha, spelad av Mia Wasikowska. I den första scenen anländer hon med buss till Hollywood, som så många längtande stjärnskott före henne. Hon börjar jobba som assistent,”chore whore”, hos Havana och visar sig ha ett förflutet. Brännskadad över halva ansiktet och hela kroppen, bortskickad från stan och nu tillbaka – för att göra vad då? Försoning, förklaring, hämnd?
Den hon främst möter är Robert Pattinsons limousinchaufför, som skriver manus, vill bli skådis och gör som han blir tillsagd. Han är den mest sympatiska figuren i hela filmen, antagligen för att manusförfattaren Bruce Wagner själv jobbade som en sådan på 1990-talet. Filmen skildrar egentligen den tidens Hollywood, som i dag ser ut som åtminstone en bronsålder då det gjordes fantastiska filmer av regissörer som Tarantino, Fincher, Anderson m.fl. Därför förefaller självhatet lite märkligt – dagens Hollywood är mycket värre.
Filmens problem ligger nog i manuskriptet. Det är möjligt att Wagners romaner som filmen bygger på är roliga men här blir det för mycket bitska, bitchiga kommentarer, ondskefulla barnstjärnor, vidriga vuxna och vulgärt språk. Läckra situationer lagras på varandra, stegras till det barocka och groteska, spårar ut i det våldsamma – och blir, då de skildras med Cronenbergsk distans, mest likgiltiga. Personer som inte väcker ett uns sympati borde vara uppfriskande eftersom de bryter alla mot allt som Hollywood håller kärt, men de blir omänniskor, nästan zombier. Ibland är för mycket bara för mycket.