Filmrecension: När verkligheten tränger sig på
Zach Braff, lustigkurren, är förstås bäst känd för läkarserien Scrubs. Men glöm för allt i världen inte regidebuten Garden State, denna bitterljuva, utomordentligt avväpnande indieromcom där Braff spelar mot Natalie Portman och Smalltown, New Jersey.
Regi: Zach Braff. Manus: Adam J. Braff, Zach Braff. Foto: Lawrence Sher. I rollerna: Zach Braff, Kate Hudson, Mandy Patinkin, Josh Gad.
Film
När Zach Braff i Wish I Was Here, skriven tillsammans med brodern Adam, återvänder till regissörspallen finns glimten i ögat fortsättningsvis där. Ändå är detta en betydligt mera sober och sorgmodig sak, ett familjedrama där man grunnar på såväl livet som döden.
Aidan Bloom (Braff) är den sisådär 35-årige skådespelaren vars främs- ta merit är en mjällschamporeklam. Inte mycket att hänga i julgranen, nix, men det gäller att förverkliga sig själv. Om det så betyder att det är frun i huset (Kate Hudson, bättre än någonsin) som ser till att markservicen fungerar.
Små själar, små problem, men snart uppenbarar sig mörkare moln på himlen. Det visar sig att pappa Gabes (Mandy Patinkin) cancer återigen gett sig till känna och den här gången ser det illa ut.
Lägg till det faktum att tonårsdottern Grace (Joey King) i sviterna av en personlig, religiöst spetsad, kris rakar håret av sig, precis som det anstår en (ortodox) judinna, och ingenting är längre som förut.
Plötsligt gäller det att ta ställning till frågor om liv och död, att inte bara röka på, driva med rabbin och visa långfingret åt gubben i övre våningen. Det att Aidans lillebror, Comic Con-kufen Noah (Josh Gad), är om möjligt ännu sämre utrustad för att möta de förestående utmaningarna underlättar inte saker och ting.
Zach Braff är en rolig karl, kvick, rapp och självironisk, och i den förs ta akten finns det mycket att grina åt. Och även när man inte längre orkar dra på smilbanden, när vardagen och verkligheten tränger sig på, kan man känna av den värme och kärlek som bröderna Braff investerat i projektet.
Men som så ofta när skådespelare ställer sig bakom kameran tenderar även Zach Braft att ta i. Det som börjar som en uppfriskande strulig ”medelålderskomedi” med judiska (om än lätt sekulära) förtecken övergår så småningom i en mera existentiellt spetsad meditation över livet, över manlighet och faderskap.
Slutresultatet är nog så personligt, men ibland känns det nästan för ”privat” för att falla i god jord. Filmens fantasysekvenser, en hälsning till barndomen och dess mera oskuldsfulla landskap, tillför inte mycket.