Klassikertolkning blir pälsmössromantik
Janne Reinikainen lyckas inte lyfta Gorkijs pjäs ur det förflutna, och dämpar föreställningens samhällskritiska potential med en tung sentimentalitet.
Text: Maxim Gorkij. Regi: Janne Reinikainen. Övers.: Sami Parkkinen. Bearbetning: Eva Buchwald, Janne Reinikainen, Dramaturgi: Eva Buchwald. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Musik: Timo Hietala. Ljus: Max Wikström. På scenen: Harri Nousiainen, Linda Wiklund, Lauri Tilkanen, Pia Piltz (Teaterhögskolan), Jukka-Pekka Palo, Petri Manninen, Esa-Matti Long, Antti Pääkkönen, Tuomas Rinta-Panttila, Pirjo Luoma-aho, Inga Björn, Paula Siimes.
Premiär på Nationalteatern 3.12.
Styrkan i Maxim Gorkijs pjäs På bottnen är att den tvingar oss rikta blicken mot samhällets undervegetation, och identifiera oss med dem som finns där nere – dem vi annars knappt ser.
På det sjabbiga härbärget, som utgör skådeplatsen för fyraktaren från 1902, bor en och annan alkoholist, arbetslös och kriminell. Och alla är de människor, värdefulla om än olyckliga, formade av samhället, inte av en dålig natur.
När Janne Reinikainen sätter upp pjäsen på Nationalteaterns 60-årsfirande lilla scen får också en sprutmissbrukande homosexuell man (Tuomas Rinta-Panttila) plats i föreställningen. Publiken utmanas med en magstark scen där missbrukaren Anton sakta injicerar sig med spruta, lite som om regissören ville säga: Se dig själv i detta!
På slutet radas personerna upp med alla sina skavanker och svagheter mot texten ”Vad är en människa?” sprejad på väggen. En relevant fråga i ett samhälle som tenderar värdesätta människor efter deras ekonomiska kapacitet.
Men mellan slutet som faktiskt tar oss till vår egen samtid och den riktigt lovande inledningen ägnar sig Reinikainen åt att måla fram en märkligt romantiserande bild, ett slags sentimental nostalgi med pälsmössor, vodka, folkmusik, sovjetflagga och tsarporträtt, samt den stereotypa ”fallna” ryska kvinnan – vän och vågad i knähöga stövlar och minishorts. De här svärmiska klichéerna bidrar inte med något nytt, snarare förser de föreställningen med en unkenhet.
Skådespelararbetet, som föreställningen marknadsförts med, når heller inte upp till förväntningarna. Det ter sig som om Reinikainen höll tillbaka en aning i sin personregi. Rollerna tar inte skruv, och förblir ganska traditionellt gestaltade med lite för mycket patos. Det finns ändå ansatser till att göra något mer uppseendeväckande av figurerna hos Antti Pääkkönen som sturske smeden Kleschtsch, Paula Siimes som den barska torgförsäljerskan Kvaschnja och Pirjo Luoma-aho som den virriga avpolletterade baronessan.
Problematiska är däremot de yngre kvinnorollerna Vasilissa (Linda Wiklund), Natascha (Pia Piltz) och Nastja (Inga Björn). Det ligger något voyeuristiskt i sättet de porträtteras som hysteriska flickor som springer runt i kjolar och knästrumpor och får klädsamma utbrott. När Inga Björn hissas ner för en lina, särar på benen, och smeksamt framför en monolog på ryska, ter det sig främst som en sjaskig strippfantasi som förklätts till akrobatik. När zengubben Luka (Jukka-Pekka Palo) till råga på allt sitter och predikar om onda kvinnor blir det olovligt dammigt.
Det är synd eftersom föreställningen inleds så snyggt och suggestivt. Enbart med stiliserade ljudeffekter målar ensemblen fram härbärgets speciella miljö med teskedar som klirrar i glas, ljudliga snarkningar och kålblad som knastrar i en hungrig mun. Den här rytmiska sekvensen säger oändligt mycket mer än talscenerna. Här används också ensemblen som ett smidigt samspelt kollektiv, något som ibland skymtar fram i de övriga gruppscenerna, till exempel när skådespelarna formar en orkester och vilt jammar loss på allehanda instrument.
Men Janne Reinikainen, som för ett par år sedan imponerade på lilla scenen med den magiska barndomsskildringen Tumman veden päällä, lyckas inte lyfta Gorkijs pjäs ur det förflutna, och dämpar föreställningens samhällskritiska potential med en tung sentimentalitet.