Körsbärsträdgård i Mumindalen
Trollen är borta, det doftar gamla löv och gestalterna som tassar över scengolvet inser att en förändring är nödvändig i Östra Nylands teaters uppsättning av Sent i november.
Text: Tove Jansson, dramatisering: Kim Gustafsson, regi: Sanna Paula Mäkelä, musik: Jarmo Romppainen, scenografi: Juho Lindström, dräkter: Essi Rämä, visuell planering, grafik: Anna Sarkama-Antila, skådespelare: Kajsa Ek, Tommi Eronen, Kim Gustafsson, Helena Hasselblatt, Paula Kovanen, Micke Renlund.
Helaftonspjäs.
Premiär på Grand i Borgå 26.11.
Det råder en tjechovsk stämning i Mumindalen när Östra Nylands teater spelar Sent i november, en värdig avrundning på Tove Janssons jubileumsår. Trollen är borta, det doftar gamla löv och de gestalter som tassar över scengolvet inser att en förändring är nödvändig.
Mest trängd är Filifjonkan, sirligt men samtidigt kraftfullt gestaltad av Kajsa Ek. Hon har svårt att dämpa sin städiver, men hon inser att hon behöver något annat, något mera, i livet. Ibland ger hon efter, men det blir tillfälliga återfall. Hon provar på mammarollen, men riktigt bekväm hinner hon aldrig bli i den.
Homsan Toft behöver en mamma ”som är likadan hela tiden”. Tommi Eronen gör en liten och vilsen Toft med mjuka kinder och trassligt hår, hans kroppsspråk och gestalt utstrålar just det avsked och den återkomst alla i pjäsen åstundar och samtidigt är lite rädda för. Homsan bläddrar i kvarglömda böcker och man anar att han kanske kommer att följa i Hemulens (Micke Renlund) spår, systematiserande, på flykt i trädgården där han får hjälpa till.
Avskedets nerv
Sent i november i Östra Nylands teaters tappning tar fasta på de avsked både äldre och yngre har att tampas med. De gamla ska, likt Onkelskruttet (Paula Kuvanen), inse att fast man kanske ibland kan få vara glömsk i fred, så kommer det ett farväl av mera varaktig karaktär förr eller senare. Och de yngre står inför avskedet från en oskuldsfull barndom i skydd av Mammans bestyr. Riktigt små barn får knappast ut så mycket av den här uppsättningen, men inte tror jag att de tar skada av den heller.
Det dramaturgiska greppet att spinna den röda tråden längs avskedets nerv och saknadens smärta är modigt och väl genomfört. Jarmo Romppanens djupa blåsmusik ackompanjerar den vemodiga stämningen fint och sammanför Jansson med Tjechov på ett harmoniskt sätt.
Tyvärr är skådespelarprestationerna ojämna och Kim Gustafssons regi lyckas inte riktigt rå på entonigheten i deras framställning som emellanåt blir lite tröttsam. Kvällens höjdpunkt är skuggspelet som visar muminfamiljens hemkomst. Här kan alla samlas kring något efterlängtat.
Rättelse 16.12 kl. 15:43: Artikeln har uppdaterats med rätt information om personerna bakom regi, scenografi och dräkter.