Dokumentär: Husis historia och kris
Hufvudstadsbladet – finlandssvenskarnas publicistiska flaggskepp som en gång i en sjuttiotalspamflett kallades för den partilösa partitidningen – fyller 150 år den 5 december.
Jubileumsåret har firats under rätt anmärkningsvärda former då tidningen har fusionerats in i den nya ägarorganisationen KSF Media och därmed upphört som självständig juridisk person. I den nya koncernen har Hufvudstadsbladet blivit av med en hel del av sin personal men också satsat sinande redaktionella krafter på att lansera Nordens första digitala kvällstidning.
Bland annat detta skildras i den första av Matts Dumells två fristående dokumentärer som födelsedagen till ära sänds i Yle Fem i kväll respektive på söndag.
Tornet som skalv heter det inledande programmet som uppehåller sig vid det ominösa jubileumsåret på Hufvudstadsbladets redaktion där oron sänker sig över sammanträdesrum och redigeringsbord allt medan ny entusiasm ska uppbådas för nya journalistiska publiceringsformer.
Det sistnämnda går sisådär. I Dumells framställning förnimmer man en tydlig attitydskillnad mellan redaktionens äldre och yngre journalister. Veteranen Staffan Bruun är kritisk intill förbittring mot att Hufvudstadsbladet har gjorts om till en publicistisk diversehandel medan de yngre journalisterna stretar på och biter ihop.
Chefredaktör Jens Berg ser mest förtvivlad ut, lätt degraderad som han har blivit i och med att KSF Medias vd har tagit över rollen som ansvarig utgivare. Dessutom befarar han att personalnedskärningarna fortsätter. Han hoppas att så inte ska ske men orden låter mer som en besvärjelse än en förhoppning.
Det är alltså en ganska dyster bild av tillståndet på det finlandssvenska kapitalets – alla kategorier – en gång så stolta bastion som Matts Dumell ger. Dessvärre förstärks dysterheten av att dokumentären inte är väl gjord.
Trots ett försök till dramaturgisk röd tråd i form av att kameran länge uppehåller sig vid två av de kämpande unga – varav en får gå och en blir kvar när samarbetsförhandlingarna är till ända – är Dumells filmberättelse mer än lovligt rörig. Brottstycken av interiörer, brottstycken av samtal, brottstycken av sammanhang har klippts ihop kring utvalda personers meningslösa vandringar hit och dit, ofta på smällande klackar i ekande korridorer, plåtade bakifrån.
Betydligt bättre hantverk presterar Matts Dumell i programmet som sänds på söndag. Här får vi följa Hufvudstadsbladets historiska skeden från starten 1864 då August Schauman överraskande blev framgångsrik med sitt annonsblad på en till synes övermättad marknad till dagens KSF Media där vd Barbro Teir prövar sig fram med olika koncept i en tekniskt revolutionerad bransch vars framtida utveckling ingen kan förutse.
Mellan raderna heter denna dokumentär som formar sig till en intressant och konsistent berättelse om Hufvudstadsbladets guldåldrar under dominerande ledargestalter och om nedgångsperioder, inte så lite förorsakade av samma förgrundsfigurer som inte förmådde sörja för kontinuiteten i sitt eget livsverk.
Här talar vi först och främst om Amos Anderson som byggde upp Hufvudstadsbladet både finansiellt och publicistiskt men som också perverterade tidningens ledarskap genom självtillräcklighet och gunstlingsfasoner. Efter Amos Anderson uppstod ett vakuum framför allt i det finansiella ledarskapet inom Konstsamfundet och Hufvudstadsbladets ekonomi gick till botten som en sten.
Vi talar emellertid också om Jan-Magnus Jansson, Chefredaktören med stort C, som inte bara var ett politiskt orakel av stora mått utan även en lysande stilist. Hufvudstadsbladets ledare höll en kvalitet som gav tidningen en särställning inom den politiska publicistiken, vilket säkert hade betydelse för upplagan.
Hur mycket professor Jansson själv bidrog till valet av en katastrof till efterträdare är svårt att säga – medicinalrådet Håkan Hellberg visste mycket litet om politik och ännu mindre om journalistik – men Göran Wallén mer än antyder att debaclet med Hellberg kanske inte helt misshagade mannen med det suveräna eftermälet.
Hufvudstadsbladets politiska hållning, blodsbandet till SFP, kommenteras i dokumentären av Jörn Donner – i ett par korta meningar. Att detta blodsband bidrog till svårigheterna att finna en efterträdare till Jan-Magnus Jansson, är kanske ofint att påpeka inför en födelsedag. Men faktum är att ideologiska skäl uteslöt en stor del av 1980-talets finlandssvenska intelligentia från kandidatur till posten.
Det är ju i själva verket inte så konstigt. En partitidning är en partitidning även om den är partilös.
Skribenten har varit chefredaktör för Arbetarbladet 1973–79, politisk chefredaktör för Aftonbladet 1982–87 och Allmänhetens pressombudsman i Sverige 2007–11.