Om kropp och knopp
Skönhetsidealen i reklamerna och populärkulturen spelar roll, oavsett vi vill det eller inte. Men att reducera kvinnlig existens till utseendefrågor blir i längden lite banalt.
Regi, koreografi: Alma Lehmuskallio. Dramaturgi: Alma Lehmuskallio, Marie Kajava. Text: Marie Kajava och arbetsgruppen. Scen och ljus: Milla Martikainen. Ljud: Ina Aaltojärvi. Ljud: Viljami Lehtonen. Dräkter: Laura Haapakangas. Video: Anna Antsalo. På scenen: Annika Aapalahti, Anne-Mari Alaspää, Niina Hosiasluoma, Timo Ruuskanen, Henna Tanskanen, Phila Viitala.
Samarbete mellan Takomo och Teaterhögskolan, premiär på Takomo 21.11.
”Varför tänka på fett när det pågår krig?” Ungefär så lyder en av replikerna i Vain kauniit ja laihat naiset (Bara vackra och smala kvinnor) som sammanfattar föreställningens tema, men också dess problem. Att vara kvinna reduceras till utseendefrågor, vilket i längden oundvikligen blir lite banalt.
Å andra sidan är temat, som regissören Alma Lehmuskallio och dramatikern Marie Kajava med humor och fräscha infallsvinklar behandlar i sitt slutarbete för Teaterhögskolan, relevant. Skönhetsidealen i reklamerna och populärkulturen spelar roll, oavsett vi vill det eller inte. Särskilt unga kvinnor utsätts för ett hårt tryck på att se ut och bete sig enligt vissa mallar, och föreställningen erbjuder utan tvekan alternativ till dem.
När ensemblen i början av föreställningen river av popikonen Beyoncés hit Naughty girl går det att läsa in en liknande hatkärlek som fanns i Sara Melleris föreställning Pop Slut på Kokoteatern i fjol. Populärkulturen iscensätter femininiteter som både är förtryckande och subversiva, ibland på samma gång.
Marie Kajavas text är rapp, rolig och sitter som hand i handske hos skådespelarna. Annika Aapalahti framför en rörande monolog om en skolioskorsett.
Korsetten som måste förstoras i takt med den växande tonårskroppen illustrerar en plågsam relation till en oönskad kropp. Anne-Mari Alaspää demonstrerar i sin tur kome- diennetalanger när hon enträget och påfrestande tvingar pojkvännen att säga vad som riktigt är fel på hennes utseende.
Föreställningen går in på olika spår kring utseendenormer, och nuddar också vid mansidealen. Jag önskar ändå att man i något skede skulle lämna ytan och ta sig in på andra vatten.
Skådespelarna är toppen. Henna Tanskanen förvandlas till en härligt töntig snubbe, Timo Ruuskanen briljerar som komiskt självsäker alfahanne, Pihla Viitala i beiga strumpbyxor sätter sig själv på spel i en tuff monolog, medan Niina Hosiasluoma skapar en spektakulär, alternativ scenkropp.
Föreställningen avrundas med att skådespelarna vänder ryggen till och låter sina nakna bakdelar ”dansa” till cancan-toner. Utan tvekan magstarkt, samtidigt som showen är en effektfull motpol till musikvideornas fantasilöst skakande rumpor.